Det är en bit över 20 minusgrader vid Rödbergsfortet i Boden. De flera meter höga stenmurarna är täckta av is och snö och i en av snödrivorna nedanför står Bodenbandet Slowgates sångare Christoffer Larsson och skräms: ?Filled with anger, filled with ice? dånar ut från den portabla stereon som vräker ur sig hårdrocksbandet Slowgates nästa singel. Christoffer mimar till texten och videoregissören Peter Kolm ger regidirektiv. <BR>Ett par saker slår mig direkt medan jag bevittnar sluttampen av denna videoinspelning. Christoffer Larssons sminkning är väldigt läskig och halloween-aktig. Och den allvarsamma inlevelsen i den scen som just nu spelas in säger mycket om Slowgates inställning till sin musik. De har daltat färdigt, de vet vad de vill. Efter mer än tre decennier av hårdrock i olika konstellationer ser de också ganska farliga ut där de tågar fram och tillbaka i iskylan och agerar hårdrocksband. <BR> ? Livet ser helt annorlunda ut nu än när vi var 20 bast och levde på A-kassa, alla har familjer och barn vid sidan om bandet. På många sätt är det mycket bättre nu, vi är mer fokuserade, bättre musiker och gör bättre låtar än någonsin. Förr kunde man hänga timtals i replokalen och bråka om allt, nu är vi betydligt mer fokuserade och avslappnade när vi väl har tid till bandet. säger Nicke Johansson. <BR>Gitarristen och låtskrivaren Nicke Johansson är på många sätt navet i norrbottens metal-scen. Med Slowgate släpper han skivor världen över. Till vardags är han boss över Snabelhuset i Boden, en av länets flitigaste aktörer på att plocka fram unga band. Vissa av er trogna läsare känner också igen honom som Kurirens hårdrocksrecensent. <BR>Redan i mitten av 1980-talet slog Nicke Johansson igenom med sitt dåvarande band Maninnya Blade. Det bandet röner framgångar än i dag inom metal, bland annat är en nyutgivning av två gamla plattor på väg ut i Brasilien, ett land med erkänt god smak för metal och trash. <BR>Nicke Johansson är inte den enda av de gamla Manninya Blade medlemmarna som gått vidare till andra karriärer, ex-trummisen Martin Eriksson blev i somras utnämnd till ?Kulturambassadör? i Luleå. Och är i dag mer känd som eurotechnokungen E-Type. <BR> ? Vi har väl inte direkt någon kontakt i dag, E-Type och jag. Han var bokad till ett arrangemang jag ordnade i Jokkmokk under marknaden men då dök han aldrig upp, säger Nicke. <BR>Platta med DVD-spår<BR>Nu är det dock sedan länge Slowgate som gäller. Nya plattan Nordic Rage som beräknas komma i maj var egentligen redan färdig-inspelad när idén om att göra ett DVD-spår till plattan dök upp. Ett koncept som fler band än Slowgate har provat på. <BR> ? Det blir allt svårare att sälja plattor i dag. På ett sätt är det lite löjligt att flera band släpper DVD:s till höger och vänster numera, men man måste nog ha nåt annat att erbjuda än bara låtarna om man ska stå sig i dag, säger Jan Lindberg, basist. <BR>Under den första svängen i maj kommer Nordic Rage att släppas runt om i Skandinavien. Efter hand kommer den sen ut i övriga världen. Skivsläppet ska tajmas med de recensioner som hårdrocksmagasinen i de olika länderna skriver. Det gäller att vara så aktuell som möjligt. <BR> ? Vi hade en förfrågan om att ge oss ut på turné i Italien, Holland och Frankrike redan nu, men det kändes lite osäkert. Vi skulle vara förband åt Agent Steele, ett band som egentligen hade sin storhetstid redan 1987. Dessutom var pengarna lite osäkra, säger Jan Lindberg. <BR> ? Ska vi lämna familj och jobb här hemma för att dra runt i Europa krävs det att man vet att det är värt det, fyller Nicke Johansson i. <BR>Ni som gillade Slowgates förra fullängdare Force of The Unknown (2002) lär inte bli besvikna på Nordic Rage. Slowgate spelar fortfarande hård och aggressiv trash, med ett modernt sound. <BR>Alla bidrar till låtarna<BR> ? När man lyssnar på förra plattan i dag tycker jag ärligt att kanske hälften är grymma låtar. Resten hoppar man gärna förbi. Den här plattan är mycket jämnare, och eftersom alla bidrar med låtar, riff eller arrangemang kommer också alla våra influenser fram, säger Jan Lindberg.<BR>Konkurrensen om radiospelning och skivköpare är i dag tuffare för ett hårdrocksband än på mycket länge. Genrens hittills största guldera var under 1980-talet, när band som Europe, Kiss, Judas Priest och Mötley Crüe regerade på topplistor världen över. I dag är scenen (inte minst i Sverige) betydligt mindre och tuffare att slå igenom stort på. <BR>Få av musikkanalerna spelar hårdrock, radion likaså. Trots att fansskaran bevisligen finns. Årliga Sweden Rock Festival lockar exempelvis tusentals besökare. <BR> ? Kvalitén på musiken är helt klart sämre nu eftersom alla kan göra musik. Med dagens datautrustning är det lätt att få det att låta tekniskt bra, men låtarna är ofta för dåliga. Det gäller egentligen alla genrer tror jag, kommer det mycket skit är det ju svårare för alla att komma fram, säger Nicke Johansson och Christoffer Larsson. <BR> ? Men Norrbotten har fortfarande otroligt hög kvalité när det gäller hårdrock, här finns många riktigt bra band, fortsätter Nicke Johansson. <BR>Klas Granström
