Med vårens album Satan i gatan tog Veronica Maggio efter ett par år i den musikaliska periferin ett bestämt kliv in i pop-Sveriges absoluta mitt. Det bevisas om inte annat på lördagskvällen på PDOL, där folkmassan i princip sträcker sig hela vägen från entrén till festivalens största scen när Maggio snart ska till att börja. Det råder hockeyklackstämning längst fram och när bandet till slut kliver ut är publiken med från första stund.
Och det är bra - riktigt bra. Veronica Maggio har en karisma som enkelt fångar folkhavet, samtidigt som hon lyckas framstå som en genuint sympatisk person, och hennes lättillgängliga Stockholmssoulpop lämpar sig utmärkt för stora festivalscener. Festlåten Välkommen in är en sanslöst bra andralåt och tidigare lågmälda Vi kommer alltid ha Paris har fått ett tryck som får igång Piteborna ordentligt. Egentligen finns det inte mycket att klaga på, förutom möjligen att en så minutiöst producerad platta lätt tappar lite i övergången från skiva till konsert.
Jag säger egentligen, för jag ämnar klaga i alla fall. Den del av mig som ägnat sina tonår åt att lyssna på trasiga röster ur skramliga Ipodhögtalare som gått genom tvättmaskinen en gång för mycket undrar vad Maggio skulle kunna vara om hon för en gångs skull lät bli att slipa varje låt till perfektion. Om hon sneglade på någon som Annika Norlin, som byggt en karriär på sitt råa känslospråk, och vågade vara lite ful och skev skulle hon kanske hitta den nerv vars bleka aning utan tvekan hjälpte till att göra Satan i gatan till en sådan succé.
När en hjälplöst hjärtekrossad Maggio endast uppbackad av ett piano sjunger Snälla bli min och skapar en av spelningens mäktigaste stunder, blir jag ännu mer övertygad. Intetsägande men snygga monsterhitten Jag kommer, som naturligtvis avslutar scentimmen, kan inte på långa vägar mäta sig med de låtar där känslorna inte tycks ha filats bort till förmån för soundet.
Ändock: en rättmätigt bejublad spelning, och garanterat inte det sista vi ser av Veronica Maggio på Norrlands festivalscener.