Sleazerockens återtåg

Det var tidigt 2000-tal och ett gäng unga wannabee-rockstars och källarbandsentusiaster från det då okända bandet Crashdiet stod och hängde utanför ett systembolag i Stockholm. Enbart deras klädsel väckte uppmärksamhet. Sönderklippta jack daniels-linnen, Vince Neil-volym på håret, en glamrocksminkning som skulle fått Paul Stanley att kippa efter luft och tajtare jeans än skinnet runt din lunchkorv. Allt det gjorde att folk vände sig om efter bandet på stan. Så också den an?r från Stockholm records som insåg vilken guldgruva de här killarna skulle kunna vara, om de kunde spela. Vilket det också visade sig att de kunde. Grunden till glam- och sleazerockens återuppståndelse i Sverige var därmed lagd. För glam- och sleazerock hade verkat i total mediaskugga sedan Brett Anderson i Poison, Tommy Lee i Mötley Crüe och Sebastian Bach i Skid Row fortfarande var på posters ungdomstidningen Okej. I Sverige handlade allt om tunga band som In Flames, Hellacpoters och Hammerfall. Något år efter upptäckten utanför systembolaget så hade Crashdiet hunnit debutera, hyllas av kritiker - men också fått uppleva svarta rubriker i tidningen efter att frontfiguren Dave Lepard, eller David Hellman som han egentligen hette hade tagit livet av sig under 2006. Men då var redan vågen av sleaze och glam i Sverige ett faktum. - Det är en större rörelse än man tror. David startade den pågående vågen av glam- och sleazerock och Crashdiets framgångar inspirerade liknande band både i Sverige och utlandet, sade Katta Jonzon, före detta flickvän till Lepard och arrangör av en årlig gala som just hyllar glam- och sleazerock till DN kort efter Dave hade dött. Tidigt ute
Crashdiet som släppte sin senaste platta The unattractive revolution i höstas är inte ensamma. Malmöbaserade Crazy Lixx var också tidigt ute inom den nya vågen. De bildades runt 2002, som ett hobbyprojekt där några kompisar ville spela samma glamrock de själva hade växt upp med. Joey Cirero, eller Joel som han egentligen heter spelar bas i Crazy Lixx. Han är också medlem i ett band i Malmö som spelar dödsmetall. -Det här har växt lite för varje år sedan 2002, nu finns det nog flera hundra sleazeband i Sverige, säger Joey till Kuriren på telefon från Malmö. Egentligen är ju det här med glamrock inget nytt fenomen. Den har funnits i olika former sedan 1970-talet då band som Slade, Sweet och i viss mån Alice Cooper lade grunden till det som senare exploderade världen över med akter Mötley och Skid row. Man bör också veta att det finns skillnad mellan glam och sleaze. De sistnämnda anammar ofta en lite skitigare image medan glamrockarna oftast framstår mer androgyna i rosa sminkning och djupa urringningar. Bland de svenska banden som även turnerar utanför Sverige finns Crashdiet och Crazy Lixx inom glam - och Hardcore Superstar, som har en lite skitigare image, inom sleaze. Men även inom genren finns det olika åsikter om vad som är viktigt som band. I en intervju från 2005 med Dave Lepard, så förklarade han sin syn på att ha ett band med orden "För Crashdiet handlar inte om något genuint musikintresse, det handlar om ett penga- och tjejintresse. Vi bildades som alla andra band. Fyra desperata pojkar i jakt på flickor och pengar." Sleaze ingen livsstil
Egentligen är det inget konstigt med det. Dragningskraften kring glam- och sleazerock handlar lika mycket om image som om själva musiken. Och vad är egentligen annorlunda med det? Inom genrer som hiphop får du i dag inget kontrakt med ett majorbolag utan att också ha en fast förankrad image som streetgangster. Likaså måste en idol-artist låta, uppträda och se ut på ett visst sätt. Men för Crazy Lixx, som nyss kommit hem från en Englandsturné med Hardcore Superstar är sleaze ingen livsstil. De känner inte igen sig i nidbilden av ständigt festande unga män som konsumerar tjejer och amerikansk whiskey på löpande band. Samtidigt som de använder mer smink än flickvännen. -För vissa är det garanterat så, men i vårt fall så skruvar vi på oss när det ska pratas om sleaze. Vi använder imagen på scen med smink och allt det där men det är ju inte så att vi går runt med kajal på jobbet. Egentligen är vi nog det sämsta exemplet på ett sex, drugs ?n? rock ?n? roll-band. Jag dricker inte ens, vi knarkar inte utan satsar mer på musiken. Attributen är bara ett komplement för oss, säger Joey Cirera. Inom metalvärlden finns det såklart delade meningar om den här nygamla vågen. Metalpuritaner landet över tycker att sleazebanden förstör för en hel genre. -Folk kommer alltid säga vad de vill och det handlar bara om att motbevisa dom. Vi är kompetenta musiker och det kan ingen säga något om, säger Joey. Vad du än tycker om vågen så är den i alla fall här. Eller som Crash Diet-trummisen Eric Young sade till TT nyligen. -Kidsen behöver hjälp med att rebellera mot sina föräldrar och hitta ett sätt att säga fuck off till folk.