Det är rätt snubbe på scenen. Han kommer inte att spela banjo, lösa Rubiks kub eller präktighetsbusa fram texten som någon slags Johan Glans.
Ett inpass under första kvarten handlar om kritikerkåren. Recensenter kopierar varandras texter och gnäller över att det är samma skit, intet nytt i showerna. Undertecknad må vara ett undantag i tyckarskaran men är det något som inte ska göras ned i den här texten så är det just detta faktum.
Publiken vet vad den får och just därför är det i det närmaste utsålt. Luleåborna är där för den surkukiga rösten. Snubben med ölen i näven som smattrar fram personangrepp och kör politiken, nyhetsflödet, hyckleriet, dubbelmoralen och hela medielandskapet i grövsta köttkvarnen. Och - en viktig detalj - färsen ska kryddas med ett artilleri sköna snuskord.
Då blir det mestadels rätt kul.
Bäst är det när attackerna verkligen trycker åt oss där vi är som sämst. Som enfaldigheten i att vi springer omkring med fingrarna på pekskärmarna och tryfferar våra snyggprofilbilder med loggor av låtsat engagemang. Jo, jag var AKTIV under den arabiska våren. Jag STARTADE typ revolutionen. Och jag BRYR mig om Norge, för jag har en flagga i kanten av min bild. Varenda kotte i publiken tvingas skratta åt sig själv. Det är fint.
Men ibland blir det lite som att slå in öppna dörrar. Till exempel när han tar upp cannabisgrejen på det där "jag-vågar-säga-precis-vad-fan-som-helst-sättet". Jag vet inte, Magnus Betnér, men knarkdebatten är inte längre ett lika minerat område som för sådär tio år sedan. Det känns som att kreti och pleti går ut och snackar knark nu för tiden. Så, jaha. Du har knarkat. Kul för dig, eller vad säger man?