Musiken är, hur ska jag beskriva den, Skellefteåig, kanske. Med det menar jag i alla fall att det är långa ackordssjok och i det flesta fall bara en melodi åt gången. Jag förstår det greppet, det handlar om att lyfta fram texterna och Per I. Poromaas veka, innerliga röst.
Det funkar sådär. När man gör viktig musik av det här slaget får man passa sig för att inte falla ner i ett hål av mys och självömkan. Man måste ge sig hän i det andra, inte i ämnena man besjunger, våga göra våld på texterna, i musiken. Helt enkelt låta musiken spela rollen av problematiken i texterna, snarare än att bara låta den illustrera dessa. För hur mycket jag än vill tycka om det här så upplever jag det som att Väärt vill skriva mig på näsan, lite sådär kristet och överlägset. Som att om man inte tycker om det så är man lite dum i huvet, man har inte sett ljuset.
Alltså, detta är principiella invändningar. Jag kanske inte är rätt person att bedöma det här. Det kanske inte alls handlar om texterna, och det jag uppfattar som inkonsekvens (man blandar "de" och "dem" i samma text, såna grejer) är kanske grejer man helt enkelt skiter i. Och kanske arrangemangens enkelhet snarare ska ses ur ett folkmusikperspektiv som jag inte förstår mig på.
Och mycket är fantastiskt bra, särskilt de avslutande tre spåren. 29 låter som Faith med Cure och Poromaa tar i på ett annat sätt. Mjuka kinden låter progressiv svensk progg (nej, det är inte en pleonasm). Och avslutande Oro, en duett med Sofia Jannok, med sitt ambitiösa och pampiga outro pekar förhoppningsvis åt vart Väärt är på väg. Man borde ta ut svängarna mer nästa gång, låta lyssnaren känna mer än bara vemodet, utan ilskan också, den finns där och borde inte kuvas.