Släktsaga från sameland

Romanen Lappskatteland är en effektivt berättad släktkrönika över fyra generationer. Den sträcker sig från den unga Njennas dramatiska liv under 1800-talets senare del fram till den nutid där berättarens jag letar samband och rottrådar till sin samiska, och förlorade identitet. Lappskatteland är Annica Wennströms romandebut, hon har tillsammans med andra författare tidigare skrivit både ungdomsböcker och deckare.
Ett par slitna, men vackert vävda samiska skoband håller samman skildringen över tid och rum, ungefär som Vargskinnet i Kerstin Ekmans romaner återkommer de och spelar symbolrollen av de band som binder oss vid historien, vare sig vi vill eller ej. Berättarjagets mamma vill nog inte, hon tiger mest när banden och deras lilla träask kommer fram ur gömmorna. Det ska visa sig att den funnits i många gömmor sedan 1861.
Romanen handlar alltså om att besegra glömskan, att återskapa konturerna av ett förnekat förflutet. Allt börjar egentligen med ett övergrepp, flickan Njenna blir nämligen våldtagen av en nybyggare där uppe i Åseles lappmarker. Hon föder ett barn och det är där förnekelsen börjar, i hennes flykt, i hennes självvalda glömska från det samiska och den välbeställda familj hon en gång tillhörde. Barnet är en frukt av ett övergrepp, symboliskt eftersom detta också är den tid när allt fler nybyggen etableras på samernas urgamla marker.
"Att låtsas blev min arvedel" säger berättaren i romanens slut. När allt blivit uppenbarat, sambanden klarlagda, släktträdet och de dolda släkthemligheterna avslöjade. I en smått sakral stämning sluter så skildringen, lite väl vackert och tillrättalagt. Den samiska identiteten framställs som en uppenbarelse och en mytisk rening, vilket inte är riktigt behagligt.
Identitet som livsmål är aldrig roligt, vare sig det gäller en undantryckt minoritet eller en härskande majoritet. I det första fallet är det begripligt, men också oanvändbart.
I det stora hela fungerar dock Lappskatteland som en stark släktberättelse och en historiekrönika om mötet mellan minoritets- och majoritetsfolk i Norrlands inland. Jag hade gärna sett att Annica Wennström fördjupat och vågat ta komplikationen med de svenska nybyggarna. I skildringen av dem blir hon lätt agitatorisk men mindre övertygande. Den lätt extatiska slutstämningen i boken hade gärna kunnat utelämnas.
Wennströms stil är påverkad av hennes deckarerfarenhet, den fungerar bra i dramatiska stunder, sämre i känsloladdade ögonblick. Hon har förmågan att koncentrera när det krävs, och porträttet av Njenna är starkt och övertygande. Lappskatteland är en lättläst och bitvis spännande släktberättelse som lever i kraft av sina starka kvinnoskildringar.