Sten Andersson har tyvärr blivit den som skrivit den första, omfattande biografin över Ludwig Wittgenstein på svenska. Han kallar den ett personligt porträtt över filosofen. Sanningen är att den är ett skvallrigt porträtt över den homosexuelle, bisarre, våldsamme, rubbade, okunnige och galne Wittgenstein.
Som av dunkel anledning lyckades bli professor i filosofi i Cambridge, fast han var komplett okunnig om filosofi, och fick sitt inflytande och sin doktorsgrad eftersom han skrämde alla människor i sin närhet och pratade omkull Russel med flera och enbart blivit stor på grund av den omfattande kult han ägnats efter sin livstid av de sektliknande figurer som förvaltar och ger ut hans filosofiska kvarlåtenskap, Georg Henrik von Wright och andra kufar.
Över 700 sidor varieras och detaljeras detta budskap till det värsta nidporträtt jag någonsin läst, undantaget Lars Gyllenstens minnesbok, men den var kortare. De rader Andersson orkar ägna Wittgensteins filosofi är nästan obefintliga, jag gissar att proportionen skvaller-filosofi är ungefär 100-1. Jag gissar också att proportionen är i enlighet med Anderssons förmåga.
Gör denna bok den tjänst den eftersträvar, låt den ligga oläst. Vi ska inte orsaka Norstedts undergång genom att kräva att de drar in ännu en katastrofvolym från höstutgivningen.