Det har tagit henne sju år. Nu ges hennes sjätte roman Pappa, vet du vad jag drömde? ut på Black Island Books.
- Jag har hunnit ändra form flera gånger under skapandeprocessen och fördjupat mig i Kartagos historia, säger Helena Looft.
I centrum står en ung, olycklig kvinna vid namn Beatrice, inte en slump eftersom boken både innehåller och inspirerats av Vergilius Aeneiden och i förlängningen Dantes Den gudomliga komedin. Men även den 4.000 år gamla sumeriska myten om himmelsgudinnan Inanna har en stor roll i tillblivelsen av hennes berättelse om Beatrices förvirrande tillvaro.
- Det fascinerande med denna myt är att den är allmänmänsklig. Den handlar om att sammanfatta både ljuset och mörkret i våra liv.
Himmel till underjorden
För precis som himmelsgudinnan Inanna vandrar romanens Beatrice från himmel till underjorden, men platsen är Stockholm. I Pappa, vet du vad jag drömde? börjar romanens huvudkaraktär vandringen i ostädad lägenhet på tredje våningen i en av Stockholms förorter för att avsluta i tunnelbanan på Medborgarplatsen på Söder. Och hennes sällskap är skulden, en konkret figur, som Beatrice befinner sig i dialog med.
- Jag har intresserat mig för skuld som tema. Verkligskuld som kanske främst är knuten till handlingar, vad vi gjort. Men också den orimliga skulden. Den vi bär på utan att egentligen ha gjort något. I Beatrices fall handlar det om att hon kommer från en tillsynes lycklig och ljus uppväxt med en pappa som gjort allt för sin familj. Ändå är hennes eget liv inte kul. Ingen har gjort henne något ont, snarare tvärtom.
Olyckliga unga kvinnor
Helena Looft har själv passerat 50-årsåldern men har i de fyra skönlitterära romaner hon gett haft en ung olycklig kvinna som huvudkaraktär.
En karaktär
- Det handlar väl om att jag själv var mycket förvirrad som ung. Jag hade svårt att hitta min plats och min identitet i livet. Dessutom hade jag svårighet med tillgången till mina känslor. Det är väl något jag bearbetar och försöker förstå än i dag. Jag tror att det är svårare att vara ung. För mig har livet bara blivit enklare. Jag lider inte längre över att inte veta vem jag är, säger hon.
Intresset för identitetsfrågor, människans inre värld gör att hennes böcker fokuserar på en karaktär. I den mån det förekommer relationer berättas de på ett subjektivt sätt.
- Jag gillar själv att läsa böcker där det inte händer så mycket, ett ganska stillastående berättande, som kanske inte alltid har den största publiken. Men för mig är friheten viktigast. Skulle jag tillföra ett säljtänk till mitt skrivande kunde jag lika gärna göra något annat, menar hon.
Du skriver mörka historier, finns det något hopp?
- Ja, jag lämnar aldrig en karaktär i total hopplöshet. Även om det inte är ett jättelyckligt slut måste det finnas en gnutta ljus. Jag skulle exempelvis aldrig kunna döda någon av mina karaktärer. Det skulle jag inte stå ut med. Därför kommer jag inte heller att skriva någon deckare, även om det är en bra väg att nå framgång, säger Helena Looft.