Det kyligt alizarinröda huset med sina tomma oseende fönster verkar avvisande. I den öppna dörrens dunkel anas en avvaktande gestalt. Den glesa granskogen bakom huset sträcker sin svältfödda tunna risighet mot firmamentet. I förgrunden sitter en liten flicka med ljusa flätor. Bredvid henne står en get som betraktar flickan med en frågande blick. Mina tankar går till Gullspira i 1940-talsfilmen Barnen från Frostmofjället. En matinérulle som gick fram som en veritabel tårdrypare under 1950-talet. Gullspira var nära att bli slaktad av elaka drängar men de föräldralösa barnen räddade henne och alla fick det bra på slutet. Fast det ofta satt hårt åt. Sceneriet hade varit klockrent om det inte hade varit för den otidsenliga helikoptern som brakade in över gårdsplanen.
Efter en i mitt tycke alltför lång utställningsperiod med LAB11 drar man äntligen igång säsongen på Konsthallen med bland annat detta drama som utspelar sig på en akrylmålning av Åsa Davidsson. Hon visar i hall 1 på Konsthallen sitt måleri som är utfört med foton och tidningsbilder som förlagor. Realismen i konsten och den berättande bilden sägs vara på väg tillbaka. Den har egentligen aldrig varit död utan den mediala uppmärksamheten har tidvis bara riktats åt andra håll. Ett gott hantverk har alltid visat sig vara ett vinnande koncept. Det är ingen tvekan om att Davidsson besitter det. Hennes konst är inte av det fotorealistiska slaget. Det är en mer skruvad realism med surrealistiska drömska över- och undertoner. Bilderna är bitvis en slags collagekonst där barn ute i naturen, företrädesvis flickor, delar bildutrymmet med diverse rovdjur som lejon, björnar och vargar. Det är dock inga idylliska barnaskildringar. De mörka himlarna, färgtemperaturen med sina kalla klanger och den lite smetigt påförda färgen ger en krypande obehagskänsla. Det är långt ifrån Sörgården och sommarlovet, det är blött och kallt. Några av landskapen är vinterbilder, i andra ligger snöfläckar kvar. Det gula fjolårsgräset vittnar om en dröjande vår. Barnen leker stillsamt, betraktade av rovdjur, vid öppna vatten, rotvältor, trafikleder eller vid banvallen. I skogen iakttas de av stenar likt trollgubbar till hälften dolda under mosskiktet.
Man kan ana en bekymrad sympati för det växande släktet utlämnat åt en framtid med en likgiltig natur och en frånvarande föräldrageneration. Men jag är inte säker på att det är just det bilderna handlar om. En flicka som ägnats särskild omsorg i flera av bilder tycks vara Amanda. Hon återkommer med jämna mellanrum. I porträttbilden Mellan har vi direkt ögonkontakt med henne där hon tittar på oss lätt misstänksamt och samtidigt frågande - Vad vill ni?
Som betraktare vet jag inte riktigt vad jag skall svara på det.