Generellt sett brukar spelfilmer för bio, som gjorts med komediserier för tv som bas, bara bli svårt mediokert strunt.
Exempel enligt det följande: Pistvakt, Svensson, Svensson, Reine och Mimmi i fjällen (som i stenhård konkurrens faktiskt kan vara den allra sämsta svenska filmen någonsin; alla kategorier).
När man har släppt loss gänget från den originellt lyckade tv-serien Kvarteret Skatan och blåst upp dem till biofilmsformat så har man, till föredömlig skillnad från de ovanstående, i alla fall haft en story att bygga på och inte enbart tröttsamma upprepningssketcher. Och den storyn håller faktiskt och innehåller så mycket av vitsigt visuella och skrockande skämtsamheter att den fungerar - ända fram till ungefär de sista 20 minuterna, när precis allting bara tiltar ur och går stort över styr.
Några ur gänget bestämmer sig för att hoppa av den gemensamma semestertrippen till den sedan länge hyrda stugan i Laholm (som ska äga rum för femte året i sträck ...), vilket får den tämligen svårt Laholmsfixerade Ulf (David Batra) att helt braka samman och snabbt fejka påståendet att han själv lider av cancer och att ju detta skulle bli deras sista gemensamma minne tillsammans - kan de inte ändra sig och komma med ändå, snälla?
Naturligtvis kan de. Om än motvilligt. Men om han nu faktiskt har cancer så ...
Och knappt har de anlänt till och hunnit installera sig på campingen i Laholm (man funderar ju på om orten tackar för "reklamen" eller inte?) förrän ett av paren har skilt sig och en annan gruppmedlem har blivit
friad till och ska gifta sig.
Samt att Ulf då förväntas att dö och att en annan av männen skapar rubrikstoff i lokalpressen som "Badstrandsblottaren".
Det är inte det lättaste att vrida skämtsamheter ur ämnen som cancer och blottare, men Skatan-gänget lyckas fint med det. Och så är de föredömliga med att dribbla in små roliga tvetydigheter i helheten, som att Klara Zimmergrens rollfigur konsekvent refereras till som "Ulfs fru" (till och med av henne själv).
Vanna Rosenberg är den allra roligaste här, tätt följd av de synnerligen verbala och situationshumoristiska David Batra, Johan Glans och den ständigt lika allmänt oberäkneliga Rachel Mohlin.
Definitivt den roligaste svenska filmen på biograferna just nu. Mycket möjligt under resten av året också.