Skriver kring de största såren inombords

Föga oväntat går litteraturpriset till den tyskrumänska författaren Herta Müller, förhandstippad av så många att utropet "äntligen" förlorat sin glans. Dock tillhör det nu traditionen och roligt blev det ändå när Svenska Akademiens ständige sekreterare inledde sitt tillkännagivande med just ett "äntligen", även om han sannolikt refererade till något annat - till exempel att hans våndor kring ceremonin nu var över. Herta Müller, vars senaste roman Atemschaukel kom ut på tyska för en tid sedan och recenserades i Dagens Nyheter just på självaste dagen för prismeddelandet, är född i en liten tyskspråkig by i Rumänien. Innan hon efter lång väntan 1987 lyckades få utresetillstånd och gick i exil, först i Hamburg och senare i Berlin, förföljdes hon av Ceaucsescu-diktaturen och dess handfasta verktyg Securitate. Hon förlorade sitt arbete, belades med yrkes- och publiceringsförbud, utsattes för husundersökningar och psykologisk terror, hotades och kallades till oräkneliga förhör. Förföljelserna fortsatte till och med i exilen. Laddade ord
Hon debuterade i sitt hemland med novellsamlingen Niederungen (Flackland), som efter många års krångel med diktaturens censorer kom ut radikalt förändrad 1982. Petandet gällde inte bara namn på ett land som Ryssland, som förändrades till "fjärran land" utan också ett ord som "resväska"- laddat eftersom den rumänska regimen inte ville bli påmind om förtrycket av den tyska minoriteten. Efter ett besök på bokmässan i Frankfurt, där hon talade ut om diktaturen, blev hennes verk inte längre publicerade i Rumänien. I Sverige, där Flackland kom ut 1985, har Herta Müller varit en ofta sedd gäst. Förra året besökte hon både Bokmässan i Göteborg och den internationella författar- och översättarkonferensen Waltic i Stockholm, där en kroatisk författare bland annat konstaterade att "förr hade vi ett hemland, i dag har vi en hemsida", något att tänka på när vi talar om litteratur skriven i exil. Tvåspråkig
På Waltic talade Herta Müller bland annat om sin tvåspråkighet. Konkretionen och sinnligheten sade hon sig hämta från rumänskan som ligger under hennes skrivna tyska, något som fick författaren och översättaren Ulf Peter Hallberg att skriva om att hennes språk är sprunget ur Buster Keatons leende. Det där skeva leendet som tyder på mänsklighet och kärlek i en söndersliten värld, full av egennytta och förräderi. Herta Müllers litterära värld är fortfarande uppväxtens Rumänien. Den senaste romanen Atemschaukel tar sin utgångspunkt i deporteringen av alla tyska män och kvinnor mellan 17 och 45 år i Rumänien till ryska arbetsläger efter Röda arméns inmarsch 1944. Anledningen var att de ansågs ha stått på Tysklands sida i kriget. Väljer inte teman
I sitt nya hemland har hon kritiserats för att inte vilja göra upp med sitt förflutna och uppmanats att skriva om dagens Tyskland, något Herta Müller i en av essäerna i boken Kungen bugar och dödar bemöter med orden "Jag måste i mitt skrivande uppehålla mig där jag har de största såren inombords". I en intervju i samband med bokens lansering i Sverige sade hon bland annat: "Jag väljer inte teman, de söker upp mig. Om man inte känner så behöver man inte skriva. Det finns tillräckligt med böcker". Att Herta Müller förr eller senare skulle få Nobelpriset var många införstådda med. Det blev alltså i år, 20 år efter murens fall.

Skriver kring de största såren inombords

Nej, Peter Englund verkade inte ha några större problem varken med det gamla dörrvredet eller med den gistna dörren när han för första gången klev ut framför den församlade pressen för att tillkännage vem som får årets Nobelpris i litteratur.