Skrivbordskrigare i hatets tjänst

2013 började med en rivstart. En krönika av Katarina Mazetti i Icakuriren om vad som egentligen är svenskt ledde snabbt till 600 mer eller mindre hatiska kommentarer på nätet. Före jul retade en artikelserie på Aftonbladets kultursidor om svenska högerextrema sajter upp meningsmotståndare som främst riktade sina aggressioner mot kulturchefen Åsa Linderborg.

Hon kallades för "subba", "hora", "kommunistjävel" och "propagandaspridande kackerlacka" och kunde också läsa: "Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent".

Hotbilden ansågs så allvarlig att hon under en period fick flytta hemifrån.

Likadana argument
- Alla som vet något om det här, vet att det är organiserade attacker. Några få drar med sig många. Nättrollen tror att de är i majoritet eftersom alla argument i kommentarsfält och på vissa sajter låter likadana. Det är vanlig mobb-psykologi, menar Katarina Mazetti som inte låter sig skrämmas, men tycker att anonymiteten på nätet är det stora problemet.

Den åsikten delas av journalisten Lisa Bjurwald som är aktuell med boken Skrivbordskrigarna. Hon kände att den mediala bevakningen och beskrivningen av näthat bara har skrapat på ytan. Media har länge tenderat att skoja bort problemet eller så har man nyhetsrapporterat om enskilda twitteruppdateringar.

- Som kvinnlig journalist och som kvinnlig antirasist har jag blivit uthängd, mejlbombad och nättrakasserad. Så vad är det som gör att det faktiskt är okej att säga de där sakerna, vad är det som gör att det är lagligt och hur kommer det sig att man kan skriva saker som "mörda alla judar" och att det är acceptabelt bara för att det är anonymt, undrar Lisa Bjurwald.

Helhetsgrepp
Åsa Linderborg som skrev en uppmärksammad och känslosam krönika efter mejl- och kommentarsfloden, ser fram emot boken Skrivbordskrigarna.

- Ja, det behövs någon som tar ett helhetsgrepp på vilka hatarna är, som har tittat på hur problemet ser ut och hur de argumenterar. Det är en växande del av den svenska offentligheten, säger Åsa Linderborg som tror att krönikan hon skrev strax före jul, på många sätt fungerade som en väckarklocka, både bland hennes meningsmotståndare och vanligt folk.

- Hatarna har slutat höra av sig och många har bett om ursäkt för det deras åsiktskamrater uttryckt. Flera har skrivit att visst vill de avsätta mig som kulturchef på Aftonbladet, men inte vill de döda mig, säger Åsa Linderborg.

Saknar pressetiska regler
2010 skrev kommunikationsgurun Paul Ronge boken Sociala medier: en halv sekund från ord till handling. I den berörde han bland annat den hårda tonen på nätet.

- Det finns inga pressetiska regler för hur man ska bete sig på nätet. Så i sociala medier och i gränstrakterna till de sociala medierna är det vilda västern och det finns ingen som har en klockren lösning för exempelvis kommentarsfält, konstaterar Paul Ronge.

Lisa Bjurwald hoppas att hennes bok får i gång en diskussion om hur samhället och inte minst polisen ska agera när det handlar om näthat.

- Jag vill göra folk medvetna om det här problemet. Först därefter kan vi/allmänheten börja anmäla och blockera användare som är rasistiska. Vill man ha ett trevligt samhällsklimat utan näthatet, då måste alla engagera sig, menar Lisa Bjurwald.