Skrivandet är hejdlöst roligt och helt förtvivlat
Det är som att bo på en kobbe vid havet med en huvudstad inom räckhåll, säger Folke Isaksson där han möter vid kajen. Hans hustru reser ibland till Stockholm för att köpa ost och gå på bio, men själv far han sällan dit. Han bunkrar upp ordentligt i stället när han hittar färgband till den skrivmaskin av märket Torpedo från 1962 som han fortfarande skriver på.
Men just nu är ingenting nära utom det arbete han utför. Han tycker inte om uttryck som " i min ålder", "vid mina år" men använder dem ändå. Talar om att tiden är beskuren. Den räcker inte för stickspår som att åka på Baudelaireseminarium i Skåne eller skriva artikeln som Svenska Dagbladet vill ha om Kina och OS. Den tid som finnes vill han använda för att skriva det som blev hans svar när Bonniers bad om en självbiografi. Den traditionella berättelsen om föräldrar, barndom och skolgång lockade honom inte. Först när han valde att skriva sin biografi indirekt, utifrån människor som gjort intryck på honom genom livet, blev det hejdlöst roligt. Och som allt skrivande, helt förtvivlat. Över hundra porträtt är färdiga - han nämner Stendhal, Karin Boye, Harry Martinson, Henry Kissinger. Och jag anar att även Erik Lindegren, vars pris han tar emot nästa lördag på Bok och Bild i Luleå, finns i manuskripthögarna. Erik Lindegren, den mest magnifika författare han mött - En mongolfurste, blixtrande av raseri och generositet. En författare, som länge varit i skuggan av Gunnar Ekelöf, men som nu liksom Stagnelius, är på väg tillbaks. Han kunde lyfta något man sagt, något som inte var speciellt märkvärdigt. Folke Isaksson höjer sakta sina händer som kring en Graal. - Så förgyllde han det och man fick tillbaks något stort. Först efteråt förstod jag att han såg på mig med en varm faderlig blick. Vi delade ursprung. Han godtog mig på något sätt. - Men det var inte jag som var hans arvtagare. Det var Lars Forssell. När Lindegrenpriset instiftades var jag helt övertygad om att Forssell skulle bli den förste att få det. Året därpå skulle det nog vara min tur. Så blev det inte. Efter några år slutade jag vänta, efter 15 år hade jag glömt det. Men nu kom det verkligen i helt rätt tid. 18 år av poetisk tystnad
Folke Isaksson fyllde 80 år denna oktobermånad. En konstig resa är det att åldras, säger han, och beskriver sig själv som en melankoliker som skrattar mer ju mer tiden går. En melankoliker med en ränsel packad av pappa predikanten och mamma sjuksköterskan. I den lades ingen syndakatalog men väl en insikt om att livet inte är något tidsfördriv. Ett budskap om Livets Allvar. Ålderdomen är ett stort, okänt, landskap, säger han. Förhemligat. Det klingar så vackert att jag frågar om han kan tänka sig att en dag skriva också om åldrandet. Kanske, svarar han. Där finns så mycket att utforska. "Dikten min enda möjlighet, Den enda fasta punkten" skrev han som ung rekryt på A 8 i Boden. Till André Gide i Frankrike. Som svarade! Så många hjärnceller som bytts ut sedan dess, säger han eftertänksamt och berättar om sina 18 år av poetisk tystnad. - Det blev osannolikt dåligt när jag försökte skriva poesi under den tiden. Vidare, vidare!
Annat var viktigare. Då hade hans böcker titlar som Har Indien en chans?, Människor i Nordvietnam, Hemma i Kina. Intervjuerna med metallarbetarna i Nere på verkstadsgolvet är bland det bästa jag gjort, säger han, och prisar samarbetet med fotografen Jean Hermanson. Jag berättar att jag aldrig kan gå in i Gammelstads kyrka utan att tänka på barnet i grå vadmalskolt framför det gyllene, myllrande altarskåpet som han skrivit om i diktsviten Från mörker till ljus. Och att jag blir mer och mer tagen av hur han skildrar snö, mörker och gastkramande kyla, ju blaskigare och ynkligare våra vintrar blir. Hur härbärgerar han ett nästan 60-årigt författarskap? Hur förhåller han sig till sina egna verk? Han svarar prompt. - Man kan inte leva i det man redan skrivit. Över en författares huvud hänger ständigt ett kommando - vidare, vidare! Det jag skrivit det finns och försvinner. En bok som Vingslag tycker jag inte om. Den vill jag inte se. Ligger den framme täcker jag över den med en tidning. - Men Vinterresa som kostade fyra kronor och sjuttiofem öre när den kom ut 1951, den är bra. Äkta. Förtvivlad. En ung man som träder fram ur snögloppet. Hans heliga gård
"Man kan inte bli författare och heta Isaksson" sa en kamrat på gymnasiet i Luleå. Det behövdes mirakel. Han talar om moderns kärlek som bar honom över avgrunderna. Om förebilderna. Allra mest om Eyvind Johnson som visade att det var möjligt att gå en egen väg. Och om ensamheten som gav den nödvändiga energin att bryta upp. Kärleken till ursprunget som växte fram först sedan han lämnat Norrbotten. Gammelstad, en förvisningsort när familjen fyttade dit från Kalix. Nu hans heliga gård. - Norrbotten då var the underdog. Så annorlunda. Så förbisett. Så lätt för kolleger att se ner på dem man kunde kalla provinsialister. Men det är i periferin allting börjar.
Så jobbar vi med nyheter