Hieroglyfer används ibland som en omskrivning för oläslig text, mitt skrivprogram föreslår både ”krumelurer” och ”kråkfötter” i synonymordlistan. I över ett millenium var de också till övervägande del ett mysterium för uttolkarna, och utan förståelse för hieroglyferna saknades huvudnyckeln till en av civilisationens barnkammare. Den hängde där, fullt synlig på sin krok, men alltför högt över historikernas huvuden.
Det stora genombrottet för dechiffreringen av hieroglyferna kom i och med upptäckten av Rosettastenen år 1798. På den tvåtusenåriga stenplattan finns samma text inristad med tre skriftsystem, och när hieroglyferna kunde jämföras mot den bekanta forngrekiskan fick gåtan till sist sin lösning.
Att ESA, European Space Agency, har döpt en kometjagande rymdsond till just Rosetta ger alltså en vink om förhoppningarna på projektet. Liksom hieroglyferna tros kometer innehålla avgörande information om vår historia, eller snarare: Vårt solsystems historia. Om Rosetta lyckas med sitt uppdrag, att nå fram till kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko och placera en landare på dess yta, så kan den ge forskarna en detaljerad bild av solsystemets äldsta byggstenar.
För mig var kometer länge liktydigt med svansprydda eldklot, med svajig hand ritade jag in dem på barndomens rymdkartor tillsammans med gröna gubbar och Saturnus rockringar. Dessutom är det ett typiskt ponnynamn, det finns en havretuggande Komet på varje ridskola. Därför blev jag både förvånad och en smula besviken när Anders Eriksson, forskare vid Institutet för rymdfysik i Uppsala, för Sveriges radio beskrev Rosetta-sondens färdmål som ”en klump av smutsig snö, eller snöig smuts.” Kometer ser alltså ut ungefär som en norrländsk vägren i februari? Nja, de får sin karaktäristiska svans, eller koma, när de passerar nära solen. I augusti när Rosetta förhoppningsvis når sin slutstation efter tio års resa, är 67P/Churyumov-Gerasimenko dock ännu svanslös och iskall.
I väntan på data från den historiska konfrontationen kan vi intresserade följa ESA Rosetta Mission på Twitter. I jag-form skriver rymdsonden muntra hälsningar, betraktelser och hälsorapporter medan läsare bjuder på allt från smäktande hyllningsdikter till andlösa frågor: Var är du nu, Rosetta? Vad är det som driver dig? Kan du höra universum?
Den eller de som fått i uppdrag att föra Rosettas talan tvekar inte inför att tillskriva maskinen egenskaper som förväntan, glädje och tacksamhet. Rymdforskningen, som länge haft en aura av ofattbar komplexitet och ingenjörsmässig överlägsenhet, har börjat bli folklig. Samma sak har skett med egyptologin vid upprepade tillfällen, till exempel när arkeologen Howard Carter upptäckte Tutankhamuns grav 1922 och alla ville ha faraons porträtt på sin cigarettlåda.
Men om något verkligen står skrivet i rymdens smutsiga snö, är det långt ifrån säkert att vi begriper texten. Efter uppgrävningen av Rosettastenen tog det tjugofem år att nå en tillfredsställande uttolkning av hieroglyferna, så länge lär jag inte följa ESA:s Rosetta-konto på Twitter. Även om solsystemets barndom är fascinerande, så är internet bara alltför fullt av distraherande gulliga kattungar.