I stora salen går publiken att räkna på ena handens fingrar. Men Skriet spelar ändå. De gör sitt jobb och lite till. Visar att de varken behöver ditt eller mitt godkännande. Musik behöver inte alltid någon som lyssnar.
Men bekvämt är det förstås inte. Spridda handklapp är allt som följer på låtarna. Och Isak Sundströms "tack" när syntar och gitarrer bromsat in känns för var gång lite mer ironiskt. Den seansstämning som bandet försöker få till kommer aldrig. Den finns i musiken, men inte i salen.
Det blir i sig en liten lättnad. I stället för att dyka ner i musikens mörker får vi se vad Skriet egentligen består av. Vad det är som fått kritiker att ösa på med lovord och applåder.
En komponent är den ödesmättade stämningen i musiken. På scen är det blåljus och skuggor. Tyngst slår allvaret i de instrumentala partierna. Musiken klarar sig bäst utan falsksången, de enkla melodierna och naiva texterna. Det är minimalistiskt och välspelat, men inte nyskapande.
Just förebilderna är den andra delen i framgången. För hos skriet är de så uppenbara att de nästan skymtar där vid scenkanten. Rockhistoriens särlingar: Velvet Underground, Suicide och Nick Cave. Skriet är en fortsättning, men inte något nytt. Framfört med ett mått självförtroende kan det räcka för kritikerframgångar.
Ett särskilt omnämnande förtjänar den svenska tolkningen av Stand by me som rundar av hela spelningen. Givetvis malande i moll - men den visar också en humor. Skriets snygga skrän är inte värre än att det kan lösas upp i ett durackord.
Utanför salen har masshysterin just lagt sig efter Norli och KKV:s framträdande. Allsång på refrängen och dans som fått golvet att gunga. Festivalen har med den typen av breda bokningar dragit en (mycket) ung publik.
Skriet var en felsatsning. Det är känslomässigt och tungt, men alltför olikt och spretigt för att höra hemma i årets uppställning av artister.