En gammal dam i en lägenhet mitt inne i Stockholm tittar på väderrapporten i TV. Hon har en blå t-shirt och sina blå jeans på sig, det har kvinnor i nittioårsåldern nuförtiden. Det är praktiska kläder som de hunnit växa ihop med genom livet. Fast nu har jeansen blivit lite för stora för henne. Hon har magrat.<br>Alldeles extra tittar denna kvinna som vanligt på utsikterna för norra Norrlands fjälltrakter och försöker föreställa sig hur vädret kan vara i Tjappisaujve. Dit kom hon, journalisten Elly Jannes första gången i början av 1950-talet. Tillsammans med fotografen Anna Riwkin hade hon fått i uppdrag av förlaget Rabén och Sjögren att göra en barnbok från Sameland. En av redaktörerna hette vid den tiden Astrid Lindgren och förlaget månade om sin barnboksproduktion. <br>Först ut i ett sargat Europa<br>Elly Jannes var redan då en etablerad journalist, en av de första som gett sig ut i det sargade Europa efter andra världskriget. Hon hade lämnat den ?fina? tidningen Idun, som hon varit med att starta, för kooperationens Vi där hon kände sig ideologiskt och yrkesmässigt mera hemma. Där skrev hon banbrytande reportage som öppnade och vidgade världen för generationer av läsare. <br>Hennes släkt hade levt rotfast i det lilla Brevens bruk där hennes far var gjutare. Elly Jannes bröt upp från Närkeslätten. Med penna och anteckningsblock och med ögon som såg både mörkret och ljuset tog hon sig till länder dit inga charterplan gick och dit få skribenter reste. Hon skickade hem rapporter från Marocko, Syrien och Jordanien. Hon berättade från Iran, Irak och Israel. Hon färdades i skramlande landsvägsbussar, övernattade på samma ruffiga hotell som alla andra och stannade länge i byar i Mocambique och Tanzania.<br>Elly Jannes levde i 98 år, hon dog nu i februari månad ? vid den tid när ljuset återvänder med full kraft till renbetesmarkerna kring Tjappisaujve. Dit kom hon och mästerfotografen Anna Riwkin i sin eleganta turban vandrande sommaren 1949 och fick nattlogi hos Elsa och Anders Pirtsi. Hos dem blev de kvar. För där i familjen fanns en liten dotter som hette Elle Kari. Hon var glad och klok och påhittig och det gick snabbt att besluta att hon skulle bli huvudperson i den bok som förlaget beställt ? en bok som skulle ha stora fotografier och korta bildtexter. <br>I sex veckor vandrade de båda kvinnorna med Elle Karis familj och delade deras liv. Ett liv som för Elly Jannes alltid framstod i ett speciellt ljus, men som hon skrev om på det sätt som blev hennes signum. Utan exotism. Utan sentimentalitet. Bara med närvaro och hjärta.<br>Boken om Elle Kari blev en succé som ingen av de efterföljande fotoböckerna om barn i andra länder kunde överträffa. Den har tryckts i en svensk upplaga på 37.000 exemplar och översatts till 13 språk. På samiska kom den ? äntligen ? 1994. Då gav det lilla förlaget Girjjit i Jokkmokk ut den på tre dialekter, nordsamiska, sydsamiska och lulesamiska.<br>Alltid bokens Elle Kari<br>På lulesamiska läser bokens huvudperson Elle Kari den nu för sina barnbarn. Hon har återtagit det namn som prästen skrev in i kyrkboken och idag heter hon Elli-Karin Pavval. Hon bor i Tårrajaur, arbetar på den samiska förskolan i Jokkmokk och står som renägare i telefonkatalogen.<br>När hon presenterar sig för främmande människor är det fortfarande många som förknippar henne med boken och minns hur den börjar: ?Det här är Elle Kari, tre år på det fjärde. Hon bor högt uppe i Lappland, där man kan åka skidor långt fram på våren och där solen aldrig går ner om sommaren.?<br>I en annan tid<br> ? Ju äldre jag blir desto mer betyder den boken för mig, säger hon. Den låter mig gå in i en annan tid. Allt har förändrats sedan dess. Mycket har blivit enklare och bekvämare. Men mycket har gått förlorat. Den öppna elden som alltid brann. De vuxna som fanns där på samma nivå som barnen. Det är bara renarna som är desamma, de beter sig som de alltid har gjort. Jag är tacksam över att Elly Jannes och Anna Riwkin kom hit. Fast jag var så liten förstod jag att vi människor kunde mötas över språkgränser och kulturgränser. De förmedlade att människors möten är viktiga. Det har präglat mitt liv.<br>
