Suhonen var inofficiellt Juholts talskrivare och rådgivare, men officiellt redaktör för partiets tidskrift Tiden.
Bakgrunden var att Mona Sahlin och hennes rödgröna regeringsalternativ förlorade valet 2010. Därefter avgick hon. Skiftet till ny S-ledare skulle ske i mars 2011. Men i den månadens ingång fanns inte en ny S-ledare att presentera av partiets valberedning. Bland tänkbara partiledarnamn cirkulerade Thomas Östros och Mikael Damberg.
Eftersom de som ville ha Östros eller Damberg inte kunde ena sig lyckades Håkan Juholt få störst stöd i valberedningen. Han kom att väljas på partikongressen.
Men de som velat ha en annan S-ledare var många, ett antal satt centralt i partiet. Och en del fick lämna sina poster, eftersom nya ledaren ville ha andra där och för att partiet efter valförlusten var tvunget att skära ned på anställda.
Personer som haft centrala positioner i S blev marginaliserade. Nöjda var de knappast. Att läcka uppgifter till medierna var inte främmande för dem.
Med sitt installationstal kom Juholt, åtminstone i retoriken, att framstå som vänsterliggande. Han ifrågasatte marknadsanpassad avreglering och privata företags vinster på verksamhet i skattefinansierade välfärden.
De i S som gärna såg en utslätat profil närmare mitten kände sig inte bekväma med Juholts vänstertendenser. Sammanlagt blev det många som hade intresse av att det inte skulle gå bra för Juholt.
Trots att Juholt var erfaren riksdagsman, och en tid partisekreterare, hade han svårt att framstå som en skicklig politiker. Någon större hjälp i S fick han inte.
Fredagen 7 oktober 2011 utbröt den lägenhetsaffär som blev början till slutet för Juholt som S-ledare. Aftonbladet avslöjade då att Juholt fått ersättning från riksdagen för hela hyran för den lägenhet i Stockholm som han sedan drygt fyra år bott tillsammans med sin sambo i. Juholt hade dubbelt boende med sin andra lägenhet i Oskarshamn, i hans valkrets, där tonårsbarn och tidvis han bodde.
Avslöjandet gav negativ publicitet för Juholt och sänkte förtroendet för honom. Men senare visade det sig att Juholt inte gjort fel.
Det fanns inga tydliga regler och Juholt hade bara, som andra riksdagsledamöter, angett vad han hade för hyra. Juholt klarade hyresaffären, om än med förtroendet för sig sänkt.
Uppgiftslämnare kom inifrån partiet och dess ledning. Medierna hade svag källkritik i jakt på avslöjanden. Och centralt placerade personer i S och deras nätverk, som hade agendor om bättre position eller annan politik, höll liv i dreven mot Juholt.
En svag stöttning av Juholt i partiet från start och under dreven gjorde honom utsatt. Summan av många faktorer: de internt som motarbetade, mediedrevets stora proportion och Juholts trots allt ogenomtänkta utsagor ledde till slut till hans fall.
Efter ett felaktigt påstående om alliansregeringens försvarspolitik på en konferens i Sälen i januari 2012 blev situationen för Juholt ohållbar. En dryg vecka senare avgick han.
Suhonens bok är en unik nutidshistoria med ingående skildring av ett partis inre liv. Tyvärr för partiet och ledande politiker där är det ingen vacker syn, utan rå maktkamp i ett parti som kallar sig folkrörelse.
Det är skrämmande läsning, om man har en idealistisk syn på partipolitik.
Det är inte heller någon smickrande bild av hur dagens skandal- och publikjagande, ekonomiskt pressade, massmedier fungerar.