Skräck som synar samtiden

Det blir allt kusligare även i den svenska skönlitteraturen. Efter vampyrerna i Blackeberg kommer fler svenska författare som skriver skräcklitteratur och som får samtiden att träda fram med ny kraft.
I ett vardagligt Göteborg börjar den unge Marcus bete sig underligt. Han orkar inte hyckla, vill inte längre vara trevlig. Snart tar han rättvisan i egna händer. På irrande nattfärder söker han upp våldtäktsmän och rasister; han ger dem vad han tycker de förtjänar. Han blir som "dom andra" - den nya okrossbara människosorten - eller blir han verkligen det?
Andreas Roman förvandlar ett igenkännligt Göteborg till en mardröm i sin roman Vigilante. Huvudpersonen Marcus är framgångsrik reklamare med underbar flickvän. Plötsligt blir han väldigt trött. På TV visas den nya dokusåpan Penthouse vars deltagare våldtar och dödar framför kamerorna.

Bryter mot normerna
- Grundidén var inte att kritisera media, det var att skildra en person som bestämmer sig för att bryta mot sociala normer, och diskutera vem som är beredd att göra det, säger Andreas Roman.
- Marcus kan vara din granne, han är bara lite kallare än vad folk är mest. Man kan ju fundera över varför blev han det, varför är just han lite hårdare? Han kanske är den typ av människa som är nödvändig för att klara sig i det samhälle vi har i dag? Han kanske bara är ett logiskt nästa steg. Det gör honom inte till en psykopat utan till en fullt vanlig människa som förstår sorg och glädje, men som också är jäkligt trött på hur saker och ting ser ut, en rationell dåre.
John Ajvide Lindqvist var först i Sverige med att skrälla i en tidigare bespottad genre. Med historier om vampyrer i Blackeberg och zombier i stockholmsk högsommarhetta har han skildrat mobbning och pedofili men också vår skräck inför döden.
Andreas Romans främsta skräckelement är en obehaglig stämning, upplevelsen av att sitta fast i en svart samtid.

Löjligt men tilltalande
Vårens andra skräckdebutant, Martin Engberg, är mer litterär. I Tecknen runt huset skriver han om besjälade övervakningssystem och levande transplantat. Även hans noveller utspelas i vardagliga miljöer som röda soldattorp och gamla industriområden, men med mer uttalat övernaturliga inslag. En huvudperson har ett extra hjärta.
- Först kändes det lite löjligt, men ändå tillåtande, det öppnade upp något att ta in det här spekulativa.
Han jämför skräcklitteraturens verkningar med att resa till ett annat land.
- För mig har det att göra med hur litteratur fungerar, det finns inget förutbestämt sätt att skildra en verklighet, den ändras också när man skriver om den, samtidigt skapar man en värld som ger perspektiv på den egna tillvaron.
- Sen är det oundvikligt att förhålla sig till samtiden om man verkligen går in för att skriva ärligt.
Martin Engberg ser skräcklitteraturen som ett sätt att hantera en föränderlig och ombytlig värld. I synnerhet för en generation som inte väljer nostalgi över forna tiders folkhemstrygghet utan i stället förhåller sig till nutidens kaos. Skräcklitteraturen har alltid varit ett effektivt sätt att berätta om en hotfull vardag; historiskt har genren också varit som störst just i perioder av stora förändringar.
Och även om kritikerna varit föraktfulla har skräcken hela tiden funnits, inte minst som undergroundrörelse. Den har dykt upp i musiken, i punken, som hos The Clash, eller som hos Freddie Wadling, framhåller Mathias Fyhr, litteraturvetare som skrivit avhandlingen De mörka labyrinterna - gotiken i litteratur, film, musik och rollspel.
Varför ger då svenska förlag ut skräcklitteratur just nu?
- För att den skrivs och är bra, säger Nina Wadensjö, förläggare på Natur och Kultur.

En ny författargeneration
Hon vägrar se det som att John Ajvide Lindqvists framgångar satt förlagen på ett nytt spår. I stället urskiljer hon en ny författargeneration, uppvuxen med fantasy och Stephen King.
Mattias Fyhr framhåller att även Inger Edelfeldt, Mare Kandre och Alexander Ahndoril har skrivit skräckromaner tidigare.
- Men nu kommer en ny generation, som vuxit upp med "Kalla kårar" och rollspel. De har blivit tillräckligt gamla för att skriva böcker.