Skott och explosioner

G.I. Joe är sommarens andra actionfilm som är baserad på Hasbros leksaker (Den första filmen Transformers 2 fick en etta av mig). Det nutida actionäventyret som riktar sig främst till trettonåriga pojkar har under en längre tid försökt hitta sin form. Regissören Stephen Sommers (Mumien-filmerna, Van Helsing) är tillsammans med Michael Bay (plus några andra) skyldig till gigantiska succéer som tagit över våra biopalats med filmer som inte haft mycket mer att komma med än ett häftigt utseende. G.I. Joe är aningen bättre eftersom den även har häftiga idéer. Dessutom försöker filmen hitta stunder då tempot kan dras ned. Det behövs. Handlingen är, förstås, i de flestas ögon fullständigt löjeväckande. Specialstyrkan G.I. Joe måste hindra storskurken och vapenhandlaren McCullen från att använda sitt senaste vapen. Missiler som består av så kallade nanomiter som äter upp allt som kommer i deras väg. Allt är perfekt upplagt för häftiga actionscener som den när nanomiterna angriper Eiffeltornet. Det rör sig om ögongodis som kostat miljoner dollar. Handlingen kommer på andra plats. Eller nej, jag tar tillbaka det är. Plats sju. G.I. Joe strävar inte efter djup på någon punkt. Skott och explosioner avlöser varandra. Det sker så mycket samtidigt att man knappt kan utläsa vem som skjuter på vem. Ändå är G.I. Joe ganska tillfredsställande att se på. Omotiverade tillbakablickar, för lång speltid (nästan två timmar) och anonyma rollfigurer drar dock ner helhetsintrycket betydligt.

Skott och explosioner

Nykänen har sett nya G.I.Joe - The Rise of Cobra.