Skön tolkning av Billie Holiday

Den trasiga och hårt kämpande kvinna som levde mellan 1915 (födelsedatumet var enligt uppgift 7 april så hon kan då retroaktivt gratuleras på den 92-årsdag som hon långt ifrån fick uppleva) och 1959 (alltså: bara 44 år; men hennes kroppsliga status låg någonstans kring 70-årsstrecket) förblir en av jazzhistoriens allra mest grandiosa vokalinterpreters. Billie Holiday ympade i majoriteten av sina många inspelningar in så mycket av sprucken känsla, självupplevd melankoli, bitterljuva erfarenheter och plågad insikt ? men någon enstaka gång även djupt naturlig och lekfull glädje ? att har man en gång darbbats av henne, så är man därefter ohjälpligt fast. Billie är en ribba som ligger högst bland de eviga jazzsångerskorna. Sedan kommer, i fallande skala, andra storheter som Anita O?Day, Peggy Lee, Carmen McRae, Ella Fitzgerald, Dinah Washington och de övriga. That?s It. Så är det bara. Inget vidare att snacka om. Nu inledde Rosie & grabbarna den här söndagskvällen på Teaterrestaurangen i Luleå; som för övrigt var starten på en liten länsturné som når Boden i kväll, Piteå på onsdag, Gällivare på torsdag samt avslutas i Abisko på fredag och lördag, med Lady Sings the Blues. Och det var ju rätt anslag. Så hette för övrigt en tidig 70-talsfilm om Billie Holiday, med Diana Ross i huvudrollen. Faktiskt inte helt misslyckad, men rätt tillrättalagd. Billie Holidays, inte i alla delar helt tillförlitliga, självbiografi har också den titeln. Och det var väl främst den som Rosie använde sig av som bakgrundskälla när hon berättade om Billies mestadels sorgliga liv: dotter till knappt tonåriga föräldrar, våldtagen som tioårig, tidigt introducerad till en tillvaro som prostituerad, av en slump upptäckt för sin gyllene strupes tillgång. God Bless the Child, Love For Sale, Easy Living, I Thought About You, Easy To Remember. Allesammans känneteckande av den verkliga känsla som Lady Rosie uppenbarligen äger för Lady Billie. Detsamma för maestro-musikerna på scenen intill henne: Danne Johanssons tankfulla trumpetstötar, Hanz de Waards med slutna ögon flyfingrade löpningar utefter kontrabasens strängar, Janne Stinnholms med varsam kraft markerade nerslag på pianotangenterna, Tommy Laksos Tal Farlow-inspirerade stilövningar på gitarren och Jerker Johanssons sammanhållande roll bakom batteriet. Tidigt i livet kom narkotikan att omfamna Billie Holiday. Hon fastnade. För gott. Kämpade sig loss stundtals. Men ramlade alltid dit igen ? för marijuanan och det vita pulver som var heroinet. Hon dömdes till rasistiskt betonade fängelsestraff för sitt knarkande. Och jagades på ett kränkande sätt av polisen, ända in i döden när de väntade utanförhennes sjukhusbädd i New York. Rasismen fick hon också bistra erfarenheter av när hon sjöng i Artie Shaws band. Och vi följde hennes liv via nedslagen med Everything Happens To Me, The Man i Love, Lover Mans påträngande innerlighet och de fjäderlätta improvisationerna i Love Me (Or Leave Me). Man kan med fog tala om kreativa detonationer. Även om musik för halvslutna ögon och manchettknappar. I?ll Fall In Love To Easely var en värdig vinjettavslutning på kvällen. Jag var i alla fall tvungen att gå från Teaterrestaurangen då och jag tror väl knappast att Rosie & grabbarna hann med exempelvis I Cover the Waterfront och Strange Fruit i det nog så helhetsfylliga programmet också. Men... man vet ju aldrig ... I alla fall: Värdigt, vackert, med valörer försett, verkligen.