För egentligen är det inget som skiljer det här från annat bra och mindre bra: det är traditionell instrumentering, två röster, ett countryaktigt, folkaktigt, vemod. Men där andra framför det rakt och fint, eller viskar, så tar systrarna Söderberg i, och sjunger sångerna, snarare än bara berättar. Det finns även något 1960-taligt över spelet och arrangemangen, något tydligt och avigt. Det aviga tänker man dock inte på om man inte lyssnar efter det. För rösterna och melodierna binder ihop allt, sömlöst och vaket. Lyssna exempelvis på sångens rytmik i In the hearts of men. Det är ett skolexempel på vad som adderar personlighet i musik. Exempel på den där 1960-taliga avigheten finns i samma låts stick.
Hur kan två systrar i 20-årsåldern från Svedmyra sjunga och spela så det känns som en hel säsong av Big love spelas upp i mig på knappa 43 minuter? Enda gången illusionen bryts, eller när jag blir påmind om att det faktiskt är en illusion det här, är på singeln Emmylou: texten visar på viljan av att berätta en berättelse, snarare än att berätta något.
Den vill helt tydligt låta som något annat: Emmylou Harris, June Carter, Gram Parsons, Johnny Cash. Då påminns man om att det är tjugoåringar från Stockholm, och att det är 2012 det här. Och det kanske är bra ur ett humanistisk perspektiv: att systrarna Söderberg inte är bortgifta till samma gamla gubbe och bor i öknen i Utah. Men där rider den femte Kuriren bort i solnedgången i alla fall.
Det hela är exempellöst producerat av Mike Mogis, mannen bakom Bright eyes ljudbild. Men First aid kit är bättre än Bright eyes. De är bättre än de flesta, så enkelt är det bara.