Skolans otydlighet oroväckande

Kultur- eller musikskolor finns i 282 kommuner. Bibliotek eller bokbuss når fram till många. Oavsett var du bor, och nästan också oavsett ekonomi, är dessutom populärkulturen i dag mycket lättillgänglig via massmedier som TV, radio och internet. Den obligatoriska skolan i sin tur brukar kallas ?Vår största offentliga kulturinstitution?. Det tycks både sant och falskt. I till exempel Arvidsjaur och Gällivare ger den lokala kulturpolitiken ett stort utrymme för det egna skapandet . Samtidigt har båda kommunerna en uttalad målsättning och organisation för den professionella kulturen. Mer otydlig i den här frågan är Luleå, länets största kommun, som satsar 20 kronor per barn och år på möten med vuxna utövare. Det mesta av det egna skapandet tycks dock erbjudas utanför den obligatoriska skolan. Kultur- och musikskolor är frivilliga och bara fyra av landets kommuner erbjuder barnen avgiftsfri tillgång till undervisningen. I Norrbotten är det också flera regionala institutioner som erbjuder barn och ungdomar tillgång till eget skapande. Det mesta görs förstås på fritiden men min erfarenhet är att skolor är mycket generösa med ledigheter för slutrepetitioner och turnéer. Det stora glappet mellan barn och kultur ligger i stället i mötet med den professionella kons-ten. Få kommuner erbjuder återkommande barn- och familjeföreställningar och från skolan anas, precis som i artikelserien, en otydlighet i efterfrågan: Maria Rydén på Dans i Nord önskar sig en mer utbildad personal i skolan. Andra utövare och arrangörer vill se mer alerta politiker som kunde skapa bättre förutsättningar både ideologiskt och ekonomiskt. I Vitå sitter en rektor och önskar utan att kunna! Men att den professionella konsten ska in i skolan verkar det ändå råda någon slags konsensus om så därför styr Norrbottens läns landsting länsinstitutionerna att producera för barn och ungdomar, teaterföreningar tar på sig ansvar för att köpa in föreställningar till skolan och Norrbottensmusiken formulerar avtal det går att bygga en kulturpolitisk strategi på. Hur skolan sedan tar emot konsten och vilken konst de frågar efter är dock som sagt svårt att veta något om. Ambitionen med en föreställning per termin och läsår är förstås ett sätt att skapa ett mått eller mål för professionell kultur i skolan. Professionell behöver dock inte per automatik betyda kvalitet, bara att någon försöker försörja sig på utövningen, och därför blir frånvaron av önskemål om kvalitet och innehåll oroväckande. Att förmedla vad det innebär att ta emot en konstupplevelse betyder inte heller bara att göra ett avbrott i vardagen och sedan återgå som om inget hade hänt. Vad kultur i skolan ska leda till är förstås självklart för en kulturjournalist; att fler ska få chansen att upptäcka den rikedom av nöje,verklighetsflykt, skönhet, överraskning, motstånd som finns bland de konstnärliga uttrycken. Med statens nyttotänkande för ögonen kan det istället skrivas som i Kulturutredningens slutbetänkande från 1995. ?De estetiska uttrycken är av grundläggande betydelse för ett barns förmåga att tolka och förstå vad som händer i omgivningen och att uttrycka upplevelser och känslor.? I samma betänkande står det att kommunerna, landstingen och staten ska se till så att pengarna används på bästa sätt. Skolan och lärarna får i det en särskild betydelse men jag undrar om man på kommunal nivå verkligen har insett det? Risken är nämligen överhängande att statliga och regionala pengar nu till stor del egentligen bara går rakt ut i sjön.

Skolans otydlighet oroväckande

Barnkultur/kommentar:Norrbottens-kurirens serie om barnkulturens villkor ute i länet väcker fler frågor men också nya tankar, som att de geografiska skillnaderna i dag är mindre än för 30 år sedan.

Barnkultur/kommentar:
Norrbottens-kurirens serie om barnkulturens villkor ute i länet väcker fler frågor men också nya tankar, som att de geografiska skillnaderna i dag är mindre än för 30 år sedan.