I klockan åtta störtar den mångfärgade floden av trikåklädda skidlöpare fram ur startfållorna i Berga by.
Skavsårsplåster har applicerats, energidrycker konsumerats. Koskällorna bjällra och skidorna av specialbehandlad plast väser giftigt mot snön. Det är det 87 vasaloppet i ordningen. Spåren är perfekt preparerade.
Inne bland granarna står en älggubbe och glor. Han är inte särskilt engagerad men föredrar ändå den här uppståndelsen framför den i oktober. Blicken med vilken han följer de grälla figurerna är sömnig: han minns ju hur det var 1884, när Oscar II var konung och Sveriges hårdaste skidtävling - som i efterhand fått namnet Nordenskiöldsloppet - gick av stapeln. "Skidtäflingen i Jokkmock" stod det i Norrbottens-Kuriren. Det kommer älgen ihåg, han är trogen prenumerant.
Snitslad barnslinga
Om detta lopp har Nordensköld-samfundet gett ut en skrift, författad av frilansjournalisten Olle Backman. Det må vara ett amatöralster men historien som Backman förmedlar får morgondagens tävling att framstå som en snitslad barnslinga.
Det var inte så mycket en idrottstävling som en vetenskaplig undersökning, eller rättare sagt en vetenskaplig verifikation: Adolf Erik Nordenskiöld hade nyss genomfört en expedition till Grönland för att bevisa att landet var just grönt. Han hade tänkt sig en skog i mitten av ön. För att nå denna skog hade han tagit med sig ett par utomordentligt sega vargjägare från Norrbotten: Anders Rassa och Paava-Lars Nilsson Tuorda. Han beordrade dem att skida tills de hittade blommor och gräs. Då skulle de ta ett eller ett par stånd av varje blomma eller gräs och stoppa i fickorna och ränna tillbaka.
När de två jägarna återvände - med bara snö i fickor - hade de tillryggalagt 46 mil på 57 timmar. Det var förvisso en makalös prestation, som Nordenskiölds kollegor runtom i Europa bemötte med starkt tvivel.
Då var det annat ljud i skällan, nämligen - inget ljud. Förutom älgar och kanske lavskrikor fanns inga åskådare. De enda ljuden kom från skidlöparna själva och vinden. Skidorna var långa och tunga, slöjdade av björk eller tall. Loppet gick från Jokkmokk till Kvikkjokk och åter. 22 obanade mil över sjöisarna. Det serverades ingen blåbärssoppa men man kunde svänga in till Svanströms och bälga i sig kärnmjölk och kokkaffe. En karl drack tills han kräktes blod.
Mäktig prestation
18 man ställde upp. Tio fullföljde. Segraren, Paava-Lars Nilsson Tuorda, som skidade in på strax över 21 timmar, fem sekunder före Per-Olof Amundsson Länta. Fast frågan är om inte tredjemannen Apmut Ahrman stod för den mäktigaste prestationen ändå. För att komma till start skidade han omkring nio mil och under hela loppet hörde han till tätklungan. Tyvärr fick han för sig att dricka en skvätt konjak inför slutspurten. Han hade föreställt sig att det skulle ge honom extra krafter men det ju blev tvärtom. Slapp och trött slumrade han till ett ögonblick och lyckades sedan inte komma ikapp de andra. Efter prisutdelning och tävlingsmiddag skidade han omedelbart hem igen. Och gav sig ut på björnjakt med grannen Märak.
Nio mils uppvärmning alltså. Som från Sälen till Mora.