Skivan som är svår att tycka illa om

Mary Chapin Carpenter behöver inte ta i eller höja rösten. Hon lyckas så bra med att få fram det hon vill ha sagt i alla fall. Denna amerikanska singer-songwriter, med rötterna i americana-folk och rock-country, sysslar med traditionsmedvetet genomlyst musik av den sköraste kalibreringen. Man kan absolut hävda att allt hon gör är karakteriserat av värdighet och stil. Likaväl som att det mesta hon släpper ifrån sig är av en helt utsökt standard. Tyvärr är väl Mary Chapin Carpenter ännu så länge inte så värst välkänd i Sverige, men ändå har majoriteten av hennes plattor funnits/finns fortfarande i distribution här: Shooting Straight In the Dark, Stones In the Road, Time, Sex, Love med flera. Man kan mycket väl söka sig en ingång till hennes musik även i den nu aktuella Between Here and Gone. Det finns inte en melodi här som känns likgiltig och man lyssnar obetvingligen på det som Carpenter har att säga. Även om hon sjunger med en formellt svag röst, så är texterna likafullt kraftfulla. Med eftertänksamhet och passion tar hon sig igenom What Would You Say To Me, den närmast smärtsamt sorgsna Grand Central Station, Goodnight America och Girls Like Me. Kompet är följsamt och sparsmakat, med särskilt effektiva insatser från gitarristen Dean Parks, bluesviolinisten Stuart Duncan och dobroliraren Rob Ickes. Det är helt enkelt väldigt svårt att tycka illa om det här och den estetik som Mary Chapin Carpenter gör sig till tolk för representerar vardaglig smärta, den lika vardagliga (men självklart ändå helt unika) passionen samt den mellanmänskliga kommunikation människor emellan som med ett annat ord sagt kan definieras som kärlek. Mycket väl värt att lyssna på är det också. Under alla föhållanden.

Skivan som är svår att tycka illa om

folkmusik Mary Chapin Carpender Between Here and Gone Columbia/Sony

folkmusik
Mary Chapin Carpender
Between Here and Gone
Columbia/Sony