Debuten Bechcomber’s Windowmill var och är verkligen en sensationellt märkvärdig skiva.
Som recensent tycker jag man ska dela ut femmor lite då och då, även om skivorna man ger fyror tenderar att ha längre livslängd. Men det vet man ju inte då, man är så till sig att man bara darrar av orgastisk upphetsning. Sällan den känslan håller i sig, menar jag. Då blev man väl galen.
Att någon dessutom följer upp detta med något på många sätt ännu märkvärdigare händer så sällan att, ja, det minns jag knappt när det hände senast. Kanske 1986 med The Queen is dead, som The Smiths gjorde efter likaledes mästerliga Meat is murder. Alltså, att man är med när det händer, och att den fortsätter växa, att ens förhållande till skivan i fråga utvecklas till en djup och personlig relation.
Efter ett par veckors lyssning kan jag dock konstatera att Tales from terra firma gör detta. Första skivan avslutades med den låt som pekar rakt fram mot denna, fast det visste jag förstås inte då: En sång, om en själsfrände, som bara svällde och blev större och större. Nya skivan inleds med samma eufori, men här är berättarjaget nygift och upp över öronen säker på att det är det bästa som någonsin hänt. Bara det. En slags kampsång om bröllop och livslång kärlek. Det är helt, helt ovanligt. Sedan följer intrikata låtar, med influenser av bland andra Phil Ochs, Steely Dan och Ennio Morricone. Det är musik helt utan attityd. Finns inte en ton, inte en textrad som känns manierad. Och ändå blir det aldrig sockersött eller tillrättalagt. För samtidigt har man tagit själva låtskrivandet till nya höjder, det gäller såväl melodier som arrangemang som instrumentering. Jag kommer inte på någon som gjort det här innan, möjligen Paul McCartney efter Beatles, men Stornoway är bättre, inte lika tramsiga och inställsamma. Det är musik som är lika avancerad som någonsin Beach boys eller Prefab sprouts och på samma gång lika okonstlad som Jonathan Richmans eller Go-betweens. Lärt, litterärt, men aldrig snobbigt eller exkluderande. Inte en dålig låt.
I min bekantskapskrets
fnyses det lite åt Stornoway, inte nog punk, inte nog smalt, inte nog brett, inte nog svulstigt. Men de lyssnar inte. Jag kan förstå om man inledningsvis uppfattar detta som lite frikyrkligt och präktigt. Men ge det en chans till, eller hur många det nu krävs. Det är perfekt popmusik. Himmelsk popmusik, som Nya Zeeländska Chills diktade för länge sedan.