Verken och konstnärerna är många, ett slags salong. Den här gången väljer jag källaren först. Där visas film och resan går från Storbritannien till Murmansk i en glassbil – under vintern.
Och snön, bilar som går sönder, förvånade ester och ryssar som med roade ögonkast både ifrågasätter den fria glassen i sig och själva idén med att äta glass i pälsmössa, roar mig. Från väggarna i källaren drar det kallt, utanför dundrar tåg förbi, och jag tänker att det finns en förtjusning i det kalla klimatet, strapatserna, i att kura ihop sig. Det gäller både oss som bor här och dem på besök, till exempel för att göra film och resonera om klimatförändringar. Det går dock inte att bortse ifrån att Breaking the Ice har en mörk fond. Ännu en människa som uttryckt motsatta åsikter har nyligen mördats i Ryssland, den här gången på öppen gata. Masha Gessens berättelse om Putin i Mannen utan ansikte och författaren Sofi Oksanens utsagor om landet gör sig påminda: Inget är där vad det synes vara säger de. Ingen västerländsk journalistik med svart och vitt fungerar.
Vad vill då norske Kjetil Berge med sin film? Det till synes enkla ställer frågor. Om väder och vind kan även ryssar tala fritt eller talar de åter i metaforer och kan man riskera repressalier för det vardagliga?
Jag går en trappa upp och finner att papier mache kan likna tovad ull. Ivan Galuzins verk My generation väcker de nya insikterna. De luddiga och dova bilderna av ubåtar omges av stora sjok av ”felfärgade” kamouflagemålningar byggda på skisser konstnären Yakov Chernikov. Hans målningar var dock avsedda att spridas ut som verkligt kamouflage under kriget i Stalins Moskva.
I all sin disighet blir ubåtarna lite gulliga. Kamouflagemålningarna i sin tur lockar snarare till träff än döljer troliga mål - eller möjligen inte? Om man skulle kamouflera en verklig stad full av neon och reklam, vore det då inte fiffigt att hälla över ännu mer sprakande färg? Det känns som om Galuzin leker med oss och med vår förståelse.
Än mer utmanar institutet Raketa förståelsen. Och om videoverk snart smält in som ett självklart konstnärligt uttryck rör vi oss nog här i det som för dagens publik är konstens yttersta gräns. Institutet sysslar med ett utforskande för verklig förändring och kunskapsproduktion. Hur uppleva och möta pågående process utan mål, form och metod som konst? Hur förstå möten som konst vid sidan av möten som – ja, möten mellan olika yrkesverksamma? Jag går vidare efter att ha tagit del av en utskrift av en telefonkonversation som ständigt bryts av en dålig uppkoppling. Är detta vad det synes vara?
I Tuuli Mukkas verk har människorna också verkligen tappat ansiktet, eller delar av sitt ansikte. Bakgrunderna är viktiga. Välkända medaljongtapeter, eller kanske tyger, ålderdomliga men ändå i bruk. Det är förstås något otäckt med det. Frånvaron av ögon, övertäckta huvuden, klippta och skurna. Svart plast. Naket barn och oförklarliga glaskulor mitt i det hemtama.
Kristin Tårnes videoverk Snarveien til Asia får mig istället att fnissa åt det eländiga. Hon berättar om ännu en galen expedition från 1800-talet i de polära områdena; om Franklins företag att tränga ihop över hundra män klädda i uniform på en båt som fryser fast i isen på jakt efter en genväg i nordväst. De dog förstås. Inget att skratta åt i sig, men åt övermodet som drivs av äventyrslusta, tävlingsinstinkt och girighet. Inte heller det egentligen något roligt och andra verk från samtiden blir ett slags omvänt eko. Jag tänker på Lena Stenbergs kåta av vardagsföremål, en mutation som tycks vara mindre lyckad för det dagliga livet, och ljudupptagningen som berättar om människors oro över ännu en gruvbrytning i Kirunafjällen - och på Ulf B Jonssons svartvita foto av människor med öppna ansikten. De möter oss redan utanför museet på en av de nu stillastående gruvbilarna mellan Kaunisvaara och Svappavaara. Bilarna har blivit en del av en pampig sorgesång över ett företag eller den nervösa marknaden. En ironi för de hoppfulla som lånat ut sina ansikten? Jag hoppas de inte blev fråntagna sina själar.
Och så Anders Sunnas vrede! Över lagen och maktlösheten den kan framkalla.
Brännpunkt Barnets - angelägen, svårtolkad, av skickliga utövare mitt i samtiden. Här har vi oss. Den mest välkomponerade kommentaren med regionen som utgångspunkt från bildkonstens fält jag sett. Bra så Havremagasinet.