Den första i en kommande svit av nya filmer efter Liza Marklunds kriminalromaner, får absolut konstateras vara av den mera övertygande sorten: högt tempo (i snygg klippning), skärpt spel (från majoriteten av de medverkande) och det i propert snygga miljöer också.
Malin Crépin är rent av föredömligt utmärkt i rollen som Liza Marklunds alter ego (?), Annika Bengtzon, ständigt oförfärad reporter på kvällstidningen Kvällspressen (läs: Expressen, där filmens tidningsinteriörer även är inspelade) med osviklig förmåga att hamna och självmant försätta sig i den så kallade hetluften.
Crépin har en helt annan auktoritet och karisma som Bengtzon, än vad Helena Bergström hade i rollen i de tidigare filmerna (regisserade av Colin Nutley). Och det gäller även för det mesta övriga i den nya filmen (men vänta bara till den i Luleå med omnejd inspelade Den röda vargen uppenbarar sig i TV 4, där alla filmer utom Nobels testamente kommer att ha sina respektive premiärer - den har närvarokänsla och tillbörlig dignitet den!).
I den här filmen befinner sig Bengtzon dansande i vimlet på Nobelbanketten när någon höjer en pistol och avlivar både den kontroversielle Nobelpristagaren i medicin (för övrigt offervilligt spelad av kulturjournalisten Jackie Jakubowski) samt Nobelstiftelsens kvinnliga ordförande.
Annika Bengtzon har därmed så mycket exklusiva scoop som hon och Kvällspressen bara rimligen kan härbärgera men - polisen belägger henne prompt med yttrandeförbud. Eftersom hon råkar vara ett nyckelvittne.
Nåja, hon finner andra vägar och tråcklar sig ändå envetet vidare. Genom Nobelstiftelsens intrikata värld och dess snobbiga personal. Tillstöter gör hennes i sedvanlig ordning stressande hemliv, med ständigt frånvarande make och liten son som har råkat ut för en mobbare på dagis. I form av den nya grannens son. Annika B. hittar dock här tillräcklig tid till ett resolut ingripande.
Tidningsinteriören här är alltså Expressens ordinarie (man behövde ju också bara högst obetydligt ändra i tidningslogotypen) och jag älskar när någon i en svensk deckare yttrar de ödestyngda orden:
- OK, vi river ut allting fram till mitten! Nu djävlar kör vi!
Här sägs de, med självklar pondus dessutom, av Leif Andrée; perfekt i hängslen och skjorta hängande utanpå byxorna i rollen som redaktionschefen Spiken. Kompletterar honom gör Björn Kjellman som chefredaktören Schyman och - de här bägge är faktiskt så dynamiskt trovärdiga i sina respektive roller att de ledigt utkonkurrerar ett vimmel av chefer i samma befattningar som jag personligen har upplevt, under mina decennier i yrket.
Pia Johansson som nöjeschef är däremot enbart klyschigt fjompig, medan Kajsa Ernst som rigoröst nikotinabstinent och lätt moderlig veteranreporter kompenserar på den feminina avdelningen.
Bland de skummare elementen finns Björn Granath och Per Graffman. Bägge två klarar sig rollmässigt helt mönstergillt och utan några mer anskrämliga skavanker.
Nobels testamente känns alltså som en fullt korrekt och spännande inledning, till denna den senaste svenska sviten med kriminalfilmer.
Och Malin Crépin är ett fynd som Annika Bengtzon.
Fatta det.