Somliga fiktiva karaktärer upprättar publiken närmast mänskliga relationer med. Charlie Christensens Arne Anka är en sådan. <BR>När denne återkommer efter tio års frånvaro gör han det som förbittrad och frånskild tvåbarnspappa i medelåldern. Kroglivet och rumlandet lockar inte lika mycket längre. De verkliga njutningarna finns i backspegeln. Men kvar finns de gallsprängda utfallen. <BR>Några av läsarna har väl nästan hunnit glömma Arne Anka vid det här laget. Serieskaparen har ju ägnat de senaste åren åt att (med bravur) teckna Frans G. Bengtssons Röde Orm i fyra album. För de yngsta är Arne möjligen bara vagt bekant och dessutom nog sedd som lite gubbig i jämförelse med en sådan som Martin Kellermans Rocky. Det är inte så lätt att åldras som seriefigur. Åren går fort. <BR>Christensen skriver i sitt förord att framför allt två personer är ansvariga för Arne Ankas återkomst: George W. Bush och Gudrun Schyman. Varför? Jo, förklarar han, satirikern hämtar sin näring ur konflikter, människor och händelser som sätter saker ur spel och i rullning. <BR>Onekligen något som kan tillskrivas såväl George som Gudrun, även om Christensen inte gör några särskilda jämförelser i övrigt (Schyman beskylls inte för några invasioner). <BR>Det handlar alltså om politiskt gisslande, lite mer handfast än vad man är van vid från tidigare, men som förut sparkas det åt alla håll. Höger och vänster. Hälsohysteri, klimatångest och polisbrutalitet. Irak och Mellanöstern. <BR>Ett och annat är välfunnet, till exempel det högljudda beklagandet över den moderna människans bortklemade förhållande till förgängligheten: "Förr trodde man på döden. Vikingar käkade flugsvamp och slog ihjäl präster och fransmän. Frivilligt drog man ut i Finska vinterkriget, man riskerade livet för att forsla danska judar undan nazisterna, man gick till storms mot motboken. Nu är tillvaron bara en stor jävla cancervarning!". <BR>Men mycket är poänglöst. Dit hör bland annat de återkommande gliringarna mot kända feminister. Inte för att det är något fel på vinkeln i sig - allt kan skrattas åt, allt är ämne för komik och kritik. Gärna i en skoningslös förening. Men ska man skämta om heliga kor och politisk korrekthet krävs det nog något svartare och vassare. Något som tar upp annat än det gamla uttjatade. Det hittas inte här.<BR> Det liknar mer muttranden och grimaser. Det tar emot att säga, men i vissa avseenden har Arne Anka faktiskt blivit en lame duck. Förhoppningsvis skärper han till sig innan det är dags för barnbarn och pensionering.
