Skapande nattliv i Korpilombolo
Sju konstnärer skildrar nattfestivalen i Korpilombolo under en tvärkonstnärlig workshop. Temat är att förhålla sig till natten och Korpilombolo.
Frågan ligger fortfarande öppen. Först den 12 december ges svaret i form av en allkonstföreställning på Medborgarhuset, eller kanske någon annanstans - inte gott att riktigt veta vid det här laget.
Under förra årets festival arbetade Erling Johansson tillsammans med en grupp konstnärskollegor. Tanken var att han skulle återkomma i år, men fick förhinder. I stället tillfrågades Margareta Petré om hon ville samla ihop ett gäng som skulle kunna åka till Korpilombolo som "artists in residence" under Nattfestivalen.
- Själva konceptet går ut på att vi ska komma hit, möta natten och hålla arbetsprocessen öppen. Se om det leder till möten mellan oss konstnärer eller om vi arbetar var för sig - det vet vi ännu inte, säger Margareta Petré.
Själv är hon målare, bosatt i Stockholm men född och uppvuxen i Ångermanland. Margareta Petré var tidigt ute och arbetade med så kallad multimedia och hennes verk har framförts bland annat på Folkoperan och Fylkingen. Dessutom har hon gjort scenografi på Moderna Dansteatern.
Inte heller är arbetet med en plats som utgångspunkt främmande för henne. Under tolv månader följde hon årstidernas och ljusets växlingar i hjärtat av världsarvet Höga Kusten - på Ringkallen i Nordingrå och skapade en serie monumentala målningar kring upplevelserna.
- Vårt arbete här ska resultera i ett sceniskt verk, men hur eller var är fortfarande en öppen historia, säger Margareta Petré.
Ska sova och drömma
Själv är hon i gång med sitt måleri och har skapat ett "arbetsbord" på golvet i ett av rummen i hyreshusets källare som under festivalen nu förvandlats till ateljé.
Poeten och bildkonstnären Carolina Thorell har kommit till Korpilombolo för att "sova och drömma". Hon debuterade i början av 1990-talet med diktsamlingen Blå trampoliner. Drygt tio år senare kom Det alkemiska hjärtat och för två år sedan Sången i sköldpaddshuset.
- Jag tänker skriva, så mycket vet jag, men ännu inget om vilka slags texter det blir. Kanske får jag lust att blanda mig i någon annans arbete eller så får någon lust att blanda sig i mitt.
Här i Korpilombolo sover Carolina Thorell hittills utan att drömma och utanför konstnärernas hus går en ren med mjuk mule omkring med bjällra om halsen.
Exotiska namn
Ortsnamnet låter exotiskt, kanske som själva tecknet för en nordlig plats långt bortom all ära och redlighet. Få tycks längre minnas Agneta Fältskogs Tio mil kvar till Korpilombolo, låten som på något märkligt sätt placerade byn så mycket närmare staden och dessutom försåg samhället med en järnväg dit tåg rullade framåt i natten.
Ändå säger sig konstnärerna inte vara rädda för exotismen, trots att namnet Korpilombolo är en sammansättning av ord som "ödemark" och "sjö". Nyfikenheten tycks så mycket större.
- Namnet låter väldigt exotiskt, lite sydländskt tänker jag, säger Solrunn Rones från Tromsö.
- Men jag är mycket för att vara här och nu, tänker mycket på det. Jag går runt och samlar på intryck och på ljus - skiftningar blir mycket mer påtagliga här i en liten by jämfört med i en stad.
Filmarna David Henriksson och David Lundberg möttes under studierna på Stockholms filmskola. Trots att de ska fånga både festivalen och konstnärernas arbete på film delar de konstnärernas villkor - ingen av dem har varit på platsen för att rekognosera.
Nu filmar och fotograferar de lite varstans i Korpilombolo, även under de intervjutillfällen som bjuds.
Som så många andra trodde Daga Wennerström från Stockholm att det skulle vara mörkare än det faktiskt visade sig vara på dessa breddgrader så här års.
Hon som kallar sig friluftsmålare har i flera månader ägnat sig åt att samla föremål, garner, tyger och färger som reagerar på UV-ljus. Tanken är att skapa en slags installation, där hon själv tänker sig ingå iförd en dräkt som strålar i UV-lampornas sken.
- Det är verkligen fritt fram för fantasin här, jag tycker att det är väldigt roligt, men också att det blir vackert, säger Daga Wennerström.
- Jag ser det som att vi fått en gåva av Nattfestivalen, säger Solrunn Rones.
- Dels får vi möta en helt ny plats och dels får vi möta varandra över konstgränserna vilket befriar mig från tankar på ett eget självständigt verk. Det är sällan man som konstnär får mottaga sådana gåvor.
Så jobbar vi med nyheter