Har du burit burka någon gång?
Jag får frågan av dokumentärfilmaren Nima Sarvestani i samband med en intervju när han och sambon Maryam Ebrahimi just mottagit Eric Forsgrens dokumentärfilmspris för filmen Frihet bakom galler.
När jag nekar får jag höra hur tungt det är att bära en burka, både Nima och Maryam har nämligen burit detta klädesplagg.
- Det går knappt att andas. Du har ingen identitet. Förstå, det är hemskt.
Detta är en fråga som berör dem djupt efter flera dokumentärfilmer från Afghanistan. De ser nämligen burkan som symbol för det kvinnoförtryck som pågår i detta land som de beskriver som det mest kvinnofientliga i hela världen. Ett land där en dotter kan säljas för 50 lamm.
Och då skäms jag. Jag brukar nämligen skoja vissa dagar om att det är en "burkadag". Ni vet en dag då man egentligen skulle vilja dra täcket över huvudet men arbetet och andra plikter väntar utanför dörren. Kanske har jag sovit dåligt. Kanske lite extra sårbar. En dag då ett heltäckande klädesplagg på något sätt skulle fungera som en sköld mot verkligheten där ute.
Just hemkommen från Istanbul slår skammen till ytterligare. Ett samtal med en taxichaufför är färskt i minnet. Han tillhör dem som demonstrerade på Taksimtorget och är allvarligt bekymrad över landets framtid. Presidentval väntar nämligen i Turkiet i mars.
"De ultrakonservativa flyttar hela tiden fram sina positioner. Vår frihet inskränks. Jag har inget emot hur de lever, men jag vill leva mitt liv", menar han.
Han talar om allas rätt att leva utifrån sin egen övertygelse, att inte någon doktrin ska förtrycka någon annan.
"De flesta turkar trivs jättebra med greker. Har inga problem med ursprung eller religiös övertygelse. Låt oss bara kunna leva tillsammans"
Och när man vandrar runt i Istanbul verkar detta inte helt oövervinnerligt, även fast jag är fullt medveten om att jag bara ser en mycket liten del av denna mångfacetterade stad och dess liv. Här möts nämligen öst och väst till en mycket intressant och fascinerande upplevelse.
Inte en smältdegel, utan snarare en stad där diversifiering får ett ansikte. En svartklädd och piercad tjej sitter i ett gathörn och skrattar med sin vän iklädd hijab.
Kvinnor i jeans och tajta tröjor blandas med kvinnor som bär niqab (heltäckande svart klädsel med täckta händer och ansikten).
Det ser så lätt ut, men i verkligheten så svårt. Jag läser en engelsk översättning av Koranen på hotellrummet och söker förstå. Jag har fortfarande inte smält upplevelsen från besöket i den berömda Blå moskén där kvinnorna ber i små bås längst bak i moskén medan männen har eoner av plats, nästan hela moskén till sitt förfogande.
Och här kommer den eviga frågan om vilken tolerans individer och samhällssystem kan ha mot det man själv upplever som fel eller orättfärdigt. Lev och låt leva? Kanske inte när hjärtat får säga sitt. Och skämten om "burkadagarna" är definitivt över.