Skådespelerska med marginaler

Det är mycket Anna Pettersson just nu. Snart premiär för Ernst Billgrens thrillerserie AK3 i TV - där har hon en av huvudrollerna. Så småningom spelar hon polis i TV-serien Höök, som spelats in i Norrbotten, och tidigare har hon setts i den omtalade Graven, även det på TV.
På teatern har hon arbetat med så olikartade storheter som Staffan Westerberg och Lars Norén och när hon nu ger sig i kast med solokabarén Nästan ensam är det som om hon tar med sig hela denna spännvidd upp på scenen. Men mest tar hon upp sig själv - ger sig själv och sina texter härligt stor plats.
Scenens så kallade "fjärde vägg" är från början ersatt av en publik som både syns och blir tilltalad. Anna Pettersson leker med sin roll som skådespelerska, spelar rollen av en skådespelerska, som dessutom kommer för sent och gör entré från oväntat håll. Ler bländande leenden, driver med teatern, den som stavas med stort T, delar ut kuddar och namnlistor, vaggar in oss i skrattets trygghet.
Allt på scenen är ryamattsluddigt - allt från toalettstolen till musikernas slipsar när de spelar introt i bästa Hylands hörna-stil. Anna Pettersson är en riktig komedienne, med tajming och säkerhet, man lutar sig tillbaka, ler tillbaka, känner lugnet - hon vet precis vad hon gör.
Men sakta, sakta förvandlas hennes roll till en annan. Hon blir kvinnan som lever i ett niovåningshus med tunna väggar. Hon som flyttstädar, lyssnar på grannarna, kommenterar, berättar deras berättelser, men kanske framför allt sin egen. Så utvecklad är hennes hörsel att hon kan höra en topz tryckas mot örats innervägg i grannlägenheten.
Ur denna lyhördhet föds hennes berättelser och underhållningen blir till teater med svarta undertoner, ibland till rena poesin med oväntade ordlekar, ofta roligt, understundom surrealistiskt halsbrytande. Drömmen är att vara "en människa med marginaler", att bli tröstad, att vara mindre ensam. Lite "frid och Freud" skulle väl inte sitta så dumt och nog borde man väl få behålla mer än bara en smal ynka kustremsa i norr i kärlekens strategiska spel?
Riktigt ner på djupet i det stora allvaret i det stora huset kommer hon dock aldrig, men väldigt nära.
Anna Pettersson tar plats, sjunger med vacker röst, ler sitt vackraste leende, men också sitt sorgligaste. Vrider understundom till det rejält.
Hon är ett fullblodsproffs och i den stora glest besatta Christinasalen ger hon järnet och tar tag i oss i publiken så att vi känner oss som många fler. Bara det är en bedrift.Fotnot: Nästan ensam spelas också på Norrbottensteatern i Luleå på fredag.