Skådespeleri värt en lång resa

Flickan Leenas berättelse om uppväxten där på Fridhem i Ystad, så rik på bilder och presenterad i en lång dramatisk båge där kärleken och hoppfullheten faller sönder som riktigt små smulor. Initiativet kommer från den fria teatergruppen Blaue Frau i Helsingfors och genomförs i samarbete mellan Wasa teater, Riksteatern och sverigefinska Uusi teatteri. Pjäsen fick sin premiär i Vasa tidigare i höst och spelas nu på turné i Sverige. I Norrbotten gästas Gällivare, Kiruna och Haparanda. Det är också Blaue Fraus grundare, skådespelarna Sonja Ahlfors och Joanna Wingren, som ikläder sig rollerna som Leena och hennes bästa kompis Åse, grannar i "Svinalängorna" som Fridhem kallas i folkmun. De får jobba ganska hårt för att övertyga mig om att detta håller på en scen, jag sitter länge och saknar romanens rikedom. Men undret sker - dramat börjar leva ett eget liv tack vare ett fantastiskt skådespeleri. Sonja Ahlfors Leena kliver omkring på scenen med tovor i ett hår som aldrig kammats av någon mamma eller en pappa. Tillsammans med Joanna Wingrens Åse i storasysters avlagda kofta med guldknappar väver de berättelsens röda tråd utan att lämna scenen under de två timmar pjäsen pågår. Kring Leena och Åse har scenografen Karin Lind skapat ett föränderligt rum med hjälp av genialiska projektioner, där den krypande misärens skuggor smyger i kulisserna. Flickornas nyktra berättarröster iakttar vuxenvärldens sönderfall, serverat som minnesfragment av regissören Michaela Granit och dramatikern Marina Meinander. Det mesta är "tyvärr" i mammas och pappas historia och drömmarna om ett hyggligt liv känns lika avlägsna som en tripp till månen. Glasen åker in och ut ur skåpen, liksom tygpåsen, den som gör så att flaskorna inte klirrar, "periodare är i allafall bättre än mördare". Till slut handlar Leenas böner till den Gud hon inte riktigt tror på om han ska låta mamma leva och lillebror sova under föräldrarnas våldsamma uppgörelser. För länge sedan har hon och Åse insett att fulla vuxna aldrig ser barnen i ögonen, sveket är vardagligt, liksom fattigdomen och klädernas lumplukt. Hjälparna är få, små bloss i ett pågående mörker som bara tillfälligt bryts när mamma Aino och pappa Kimmo - Annaleena Sipilä och Jari Nissinen - skamsna kommer hem från torken med egentillverkade makrameskärp och små pallar. Även där är skådespeleriet värt hela resan Luleå - Gällivare tur och retur! I flera andra roller ser vi Eva Millberg och Niklas Åkerfelt i ett drama som blandar språk och dialekter och trots det tragiska ändå blir en lycklig tilldragelse på scenen.

Skådespeleri värt en lång resa

Det låter onekligen som en svår uppgift att skapa teater av Susanna Alakoskis innehållsrika roman Svinalängorna.