Skådespelaren som blev författare

Egentligen var det tänkt att det skulle bli ännu en pjäs. Hans första, Nattpromenad, sattes upp på Stockholms stadsteater för några år sedan. Men rollerna blev för många och för högljudda, stoppades bort i ett eget dokument där i datorn. Där fortsatte de sina liv - arbetet med den tänkta pjäsen var ju målet. De där andra figurerna, de som inte höll sig till saken utan krävde huvudrollerna, blev nöjet, leken. Först tio minuters plikt med pjäsen, sen tog leken med de motspänstiga figurerna resten. Det tog ett tag innan skådespelaren Jonas Karlsson insåg att han faktiskt satt och skrev prosa, noveller, kanske rent av en bok. I våras debuterade han som författare med novellsamlingen Det andra målet. - Eftersom jag inte är författare egentligen så hade jag aldrig föreställt mig resten, lanseringen av boken. Plötsligt var jag fullständigt nerringd av bibliotekarier och andra som ville att jag skulle komma och prata om min bok. Det var en helt ny värld som öppnade sig, väldigt trevlig, säger Jonas Karlsson där han sitter och samtalar med författarscenen Kontexts Kerstin Wixe. Arton noveller sammanlagt, kanske en svit eller åtminstone ett pussel, där de flesta bitarna på något sätt passar ihop med varandra. Den första novellen verkar först ganska poänglös, en man väntar på någon att luncha med på Gondolen. Denne någon kommer inte vilket leder till flera andra situationer. Det tar en stunds läsning innan man inser att mycket hänger ihop, att någon som nyss varit huvudperson i sitt eget liv, plötsligt blir en förbiskymtande biperson i en annans. Vardagens situationer står i fokus, ofta beskrivna med en detaljrikedom som ger det mest bekanta en nästan obehaglig laddning. Dessutom med hisnande perspektivförskjutningar. - Jag har alltid skrivit och alltid tänkt att jag skulle ge skrivandet en seriös chans någon gång. Tänkte att jag skulle skriva dramatik, att jag kan det. Men så kom de här olika människorna till mig, de blev till karaktärer, var inte längre några roller så jag började på ett annat spår, säger Jonas Karlsson. Han skrev många noveller där i skrivarlyans ensamhet. Men publicerade bara några av dem. - Det mesta jag skriver handlar om saker som jag själv inte riktigt förstår, det måste finnas ett litet mysterium för att jag ska tycka att det är spännande att fortsätta. Så har jag också tänkt när jag redigerade ihop boken, jag tog bort alla noveller som var ganska tydliga med vad de handlade om. Sina egna största litterära upplevelser har han fått av noveller eller av poesi. Det korta formatet lockar honom, bäst är de noveller "som börjar när de är slut". - Det får gärna vara roligt, jag har inget emot det även om jag inte skriver med det syftet. Mina karaktärer i den här boken är framför allt upptagna av sig själva och sina egna självbilder, ofta ensamma. Jag tror att det är en mänsklig egenskap att man identifierar sig i utanförskapet, jag kan till exempel inte tänka på en enda film jag har sett där huvudpersonen identifierar sig som en i gemenskapen. Kan du? Konstnärer tror ibland att vi är unika där, men jag tror att den känslan gäller alla människor.