Ska skön-litteraturen vara nyttig?

får Carl-Göran Ekerwalds essäsamling i händerna blir jag fundersam. Dels beror det på undertiteln "om skönlitteraturens nyttighet", dels på baksidestexten. Här berättas om hur Skattkammaröns författare Robert Louis Stevenson, fick beskedet att allt hopp var ute och erbjöds samtal med en präst, i stället bad att få låna Horatius dikter.

blev frisk. Jag kan inte låta bli att tänka på folkpartiets förslag om en litterär kanon. "Det nyttiga läsandet" låter som ett surt vitaminpiller som ska sväljas eller gurglas som fluor för tänderna. Man anar förhoppningarna om att här ska finnas medicinen mot sjukskrivningar, förtidspensioneringar och utanförskap. Läs och bli frisk! Läs och bli svensk!
Så rusar mina tankar innan jag slår upp boken och börjar läsa. Just det, innan och bara då. Ekerwald är långt ifrån någon som vill reducera skönlitteraturen till något vars värde avgörs av nyttan den gör.
Hans bok handlar inte heller i första hand om exempel på underverk som skett i samband med läsandet. Baksidestexten är faktiskt en smula missvisande. Betydligt mer undersöks raffinerade effekter av läsandet. Att det kan få oss att inse att vi inte är ensamma om problem, även om de aldrig diskuteras över bullen i fikarummet eller över afterworkölen.

räds inte det förbjudna. Den kan också få oss att förstå människor som befinner sig i en helt annan situation än vår, liksom att ge oss insikter i vad vi är en del av, historiskt och i nuet. Våra egna problem, vad de än består i, känns plötsligt inte så oöverstigliga.
Ekerwald är ingen författare man kan hasta igenom. Han kräver koncentration och långsamhet i läsningen. Det ligger mycket både på raderna och mellan dem. Han skriver inte gärna ut exakt vad han vill åt, utan låter läsaren själv dra sina slutsatser. Hellre använder han exempel från skönlitteraturen än kommer med entydiga utsagor om hur saker och ting ligger till. Ekerwald erkänner sig också vara skeptisk till snabbläsning.
Han anser att det är ett destruktivt sätt att läsa som reducerar texten och får oss att missa stämning och undertext. Hans egen stil är förmodligen en del av just långsamheten som litterär metod.
Kanske är skönlitteraturens största och värdefullaste förmåga att ge sällskap. Vi kan vara ensamma i en stuga i skogen rent fysiskt men mentalt befinna oss på ett mingelparty i London. Utan Bibeln, och andra människors tankar att stångas med, hade det knappast känts trovärdigt att Daniel Defoes Robinson skulle ha överlevt alla de ensliga åren med förståndsgåvorna i behåll. För det är som Ekerwald visar, ingen kan leva utan andras tankar och idéer. Om läsning sen ska motiveras med att det är nyttigt, och att vissa böcker ska utses till nyttigare än andra, är en helt annan femma. Personligen tror jag att det vore att göra skönlitteratur ungefär lika spännande som en kostcirkel fylld av enbart morötter och potatis.