Två samveten kolliderar när jag läser nya jättebandet av Nationalnyckeln, denna gång ägnad de obetydligaste av fjärilar, dvärgmalarna. Hur många malar har inte smällts ihjäl mellan händerna, förvandlade till en silvergrå skugga och alls ingenting mer. I övertygelsen att detta räddade vårt jordiska arv av yllepersedlar och pälsvaror, vilka malarnas larver såg som mat. Två samveten läser nu boken, det historiska (som vill bevara oss själva) och det ekologiska (som vill bevara alla arter). Det senare segrar när jag ser uppförstoringarna av de små konstverken, ofta bara några millimeter mellan vingspetsarna i det verkliga livet. De som fått den svenska underrubriken: käkmalar - säckspinnare. Eller den latinskt preciserande: Lepidotera: Micropterigidae - Psychidae. Så utsökt vackra i sina subtila färgskiftningar mellan de försiktigaste av jordfärger, umbra, ockra, sienna eller caput mortuum. Alla i glidande skalor och nyanserade övergångar, så att en svag skiftning på vingbanden utgör hela skillnaden mellan två olika arter. Den svenska nationalnyckeln till hela Sveriges flora och fauna är en systematisk lovsång som i denna volym besjunger just de grå suddigheter vi slår ihjäl som varande endast skadliga malar. Och varav många är så små att vi förmodligen aldrig ens lagt märke till dem där de flyger med sina sakligt poetiska namn: spökdvärgmal, vägtornsdvärgmal, älgörtsdvärgmal och soldvärgmal. Skapelsens krona? Knappast människan, snarare dessa till det absurdas gräns drivna specialisterna som uppvisar en obegriplig mångsidighet och en nästan total anpassning till olika livsmiljöer. Sådant liv segrar. Eller?
