Självständigt uttryck i dans

Vi är dom Medverkande: Bogdan Bizic, Mathilda Carmbrant, Ilan Dromi, Nicklas Magnusson, Frida Olsson, Mariella Parra, Joaquín Pérez, Anita Ramnabaja, Therese Sandfeldt, Ana Strandberg och Niklas Valenti Musik: Damon Frost med flera Ljus: Linus Fellbom (Skolföreställningar dansas i befintligt ljus.) Kostym: Nana Bah Dramaturgi: Tomas Sundström Idé och koreografi: Camilla Ekelöf Orionteatern i samarbete med Rikskonserter Skolföreställning, Strömbackaskolan i Piteå Grundtonen bygger på show- och streetdans men Ekelöf väjer inte för att låta dansarna använda ord, något som tycks vara en trend i dansföreställningar just nu. En central fras visar sig vara: ?Jag är blyg.? En annan handlar om livet som ett sökande efter en plats. Inte minst en sådan där man kan vara fri. Svaren återspeglas givetvis också i koreografin. Här finns dansare som tar sig plats, eller inte får någon, som hamnar i utkanten, som gör sig löjliga. Till och med dansar hiphop eller street i högt sittande jeans utan hängbak! Den senare är en envis typ som trots hopplöst fel kläder och trots att andra mer givna ledare vill ha hans utrymme ändå inte ställer sig åt sidan. Men Camilla Ekelöf ersätter lika gärna orden med den moderna dansens språk. Och det är just i kombinationen av olika danser själva behållningen finns. För medan frågorna om vem jag är, hur jag ska våga, eller komma undan grottekvarnen, är in på huden för var ny generation är de inte spännande på samma sätt för den som är äldre. I Ekelöfs koreografi blir också mötet mellan danserna mjukt, nytt och uttrycket är så självständigt att det nästan är svårt att tolka: Varför armarna känns fel och samtidigt så rätt till kroppar som nyss talade ett språk hämtat från en hiphop-video? Men, och det måste poängteras, hiphopen är i det här sammanhanget helt utan sexistiska undertoner. I Vi är dom finns inga lättklädda uppumpade oljiga tjejer i för små kläder i bakgrunden. Istället inleds hela föreställningen med att de kvinnliga dansarna tar gatan i besittning. Men det är när killarna kommer det plötsligt blir lite farligt och tungt. För det är först med manliga kroppar, som sätter tyngdpunkten lågt, gatans dans blir riktigt igenkännbar. En upplevelse som faktiskt känns lite märklig. Samtidigt säger dem mycket om hur stor del av vårt sociala kön som etableras i våra kroppar och om hur svårt det är att ta sig ur sitt kroppsuttryck även om dans är ens yrke.