Självklar och trygg kärlek

We love Norrland
Konstnärerna har disponerat lokalen hos Konstgillet i Boden väl. De har helt enkelt möblerat den - med kärlek och tillsammans. Det första är ljuvligt och det senare mycket viktigt för helheten, något som mer sällan än ofta lyckas i utställningar med flera uttryck.För We love Norrland har Åsa Bergdahl, Helena Wikström och Lena Ylipää gjort det enkla; tagit tillvara det de egna ögonen sett när de rest genom sitt landskap och att vara konstnär där. På sätt och vis andas det Sune Jonssons fotodokumentationer från tidigare decennier.Den kärlek de tillför gör besöket i rummet till en smått befriande upplevelse. Utställningshallen har smart nog skärmats av med en tredelad vägg som samtidigt är en triptyk av Åsa Bergdahl, Inte hinner vi gå på restaurang. Klädd med någon modern och samtidigt gammaldags mönstrad tapet, och en massa lappar som varslar om aktivitet motsäger den allt om den stillastående landsorten.Det som hälsar en välkommen är dock den uppstoppade ekorren på sin pinne, men med en liten målning av lapp-porten mellan tassarna: Jag tycker om när jag ser vad det föreställer, heter Helena Wikströms verk. Ja, ibland vill man ju det, tänker jag, dessutom känns det helt logiskt att ha ett uppstoppat djur på väggen i det här rummet.Men det allra första jag verkligen ser, klockrent fast det samtidigt är rätt simpelt, är fönstret med sina till hälften öppnade gardiner. Den blåmålade stolen framför är tom men förnimmelsen av människan är stark. Hennes ord har dock fått kropp, fastnat i gardinerna som broderier. Verket heter Men vem är det som far nere på vägen och frasen tillhör en av de broderade, sagda många gånger om dem som färdas förbi med cykel, bil eller spark.Stolen eller någonstans att sitta återkommer för övrigt i flera verk. Lena Ylipää har möblerat upp med en vit grupp, Hörs det nåt?, och med en vinterblå, nästan turkos, i två delar. Förutom stolar och bord innehåller den vita pimpelhål medan den blå, Har det kommit upp nåt?, både har en insågad låda med jord, ett pussel förställande mandelpotatis och en ljuskrona av tenn.Problemen med att använda möbler är förstås att besökarna tenderar att sätta sig i verken. Utan att tveka tar jag därför plats i Helena Wikströms Avskilt läge, en lång soffa klädd i broderier i ylle på stramalj av små röda stugor, för att bläddra i det tillhörande fotoalbumet. De har pyttesmå bilder av interiörer från fritidshus och text på tyska. Güte Angelmöglichkeiten är helt enkelt ett slags annonser för fritidshus. Furumöblerna står som spön i backen, fiskemöjligheterna och skogstomterna likaså. Det självklara får plötsligt ny betydelse och är motsatsen till alla kaxiga påstående om Norrland som sägs med en prilla under läppen och väl omhuldad dålig självkänsla av norrlänningen själv.Därför är också Lena Ylipääs pussel smått genialt och blir ett signum för hela utställningen. Det helt enkelt dags få ihop mandelpotatispusslet - med självklar och trygg kärlek går det lätt.