Vilket i förstone kan verka som en fördelaktig egenskap hos författaren av självbiografier, han har nu kommit till den tredje och sista delen av sin svit Där går han.
Och där minns han att tingsrättshandlingen för skilsmässan kostade 450 kronor och han kan beskriva brevhuvuden från Svenska Akademien och vinsorterna på författarmingel och alla nittiotalets inbjudningar till litterära seminarier eller helt vanliga författaraftnar hos ABF.
Det verkar väl skolmästaraktigt att näpsa honom för att sätta detaljer framför sammanhangen, men det är just vad han gör. Istället för en rejäl minnesgestaltning av den smärtsamma skilsmässan (ett av de starkare stråken i skildringen) så att själva dramat kommer fram, istället för det som är levande litteratur – ett oändligt redovisande. Nog för att Gud finns i detaljen, men här är det rena avgudadyrkan i så fall.
Men för att vända på kuttingen, Brunners livslånga och ömsesidiga besatthet av Witt-Brattström är roande i det korta perspektivet, beskrivningen av kotterier, recensioner, intriger och rävspel som i sin hopplösa primitivitet gör att man tackar landsbygden och provinsen för sin lyckliga stjärna. Att få all denna futtighet på distans, vem som hatar vem, vem som ligger med vem, vem som gynnas på någon annan bekostnad, ynkedomen.
Brunners självbild är självgod, men det bekommer honom inte. Hans framgångar de senaste årtiondena var onekligen stora, uppmärksamheten och den goda kritiken följde honom länge åt. Att någonting annat kunde inträffa ser han som avvikelser från normalfallet. Han är sin egen norm på ett så utrerat sätt att det bli intressant. Aldrig så att han utnyttjar fördelen av kändisskapet och ligger med yngre kvinnor när tillfälle bjuds, aldrig att hushållssysslorna hamnar på hustruns axlar fast intervjuerna hopar sig, nejdå.
Och den där förträffligheten får tillslut någonting monomant över sig, inte för att jag misstror hans skildring av Witt-Brattström som megära, men därför att jag misstror en självbild som skiner av självbelåtenhet och sårad fåfänga i snart sagt alla avseenden. Brunner var uppburen under den här perioden, prisbelönt och läst, men det räcker liksom inte till och vi får aldrig veta varför.
Nej, vi får aldrig veta varför och det är hans biografis stora svaghet. För varje avsnitt hopar sig de olösta frågorna efter detaljernas snårskog och bitterhetens retoriska utrop. Brunner skrev, levde och uppträdde, men i rollen som universums självklara axel förblir han ändå en dunkel punkt. Och i rollen som sin egen biograf är han uppenbart olämplig.