Själv har jag sett och bevakat åtta av dem; bara missat en eda och detta berodde på närmast pinsamt logistiska orsaker.
K-G Bergström har,
uppenbarligen, trivts alldeles förträffligt med sin alldeles egen talk show på Norrbottensteatern. Och stämmer det jag har hört så hade han gärna fortsatt med den men - kanske bedömdes det vara brist på intressanta personer med Norrbottnisk anknytning att fråga ut nu?
Finalkvällen inleddes med "Norrbottens säkert allra mest älskade man, åtminstone för tillfället" - Luleå Hockeys lagkapten och målgörande hjälte (från matchen mot Skellefteå på tisdagskvällen) Anders Burström.
Han var snabbinkallad som ersättare för den från showen avhoppade brottaren Tomas Johansson, som för tillfället inte hade lust att bli utfrågad om det sexköp som han enligt sin egen senaste uppgift inte hade begått, och den ersättningen blev alltså så lyckad att han inte enbart kom som lagkapten. Utan som ivrigt applåderad hjälte.
- Det var bara att vaska in pucken i målet, snabbanalyserade Burström själv.
Och yes: han tyckte absolut att det var rättvist att Luleå vann matchen och yes igen: han räknar realistiskt med att Luleå vinner SM också.
- Får ni extra bonus då? undrade K-G Bergström.
- Inte helt omöjligt, spekulerade lagkaptenen artigt, som avverkat 856 matcher i elitserien och menar att det är just för det febertillstånd som råder just för tillfället som han ursprungligen blev hockeyspelare.
Charmfull kille. Och detsamma säger man gärna även om den på Malta födde, i Arvidsjaur bosatte (på grund av kärleken till Sofia som han ska gifta sig med i ortens kyrka "i juli någon gång") och efter bara ett år i Sverige korad till Årets Norrbottning av Kurirens läsare.
Nu sjöng han, lite improviserat men ändå fullt godtagbart, Michael Jacksons Black or White, förklararade att han tycker att "ni är alla så fantastiskt snälla här i Luleå och Norrbotten" och charmade omkull alla i publiken. Utan undantag.
Efter paus och avspänt kontemplativ musik av och med Jonathan Lundberg med vänner, inföll så den allra sista gästen: den i Karungi födda, som den yngsta i en ett dussin stor syskonskara ("och föräldrarna var ändå inte laestadianer och jag tror nog att de kände till hur man använder preventivmedel också") och sedan 2007 installerade vice Riksbankschefen Barbro Wickman-Park.
En, som det snabbt visade sig, färgstark men ändå rätt anonym tung makthavare.
- Nog är jag tung alltid, erkände hon. Dubbeltydigt.
- Är du elak mot mig så börjar jag gråta, förmanade hon K-G Bergström. Som ett ögonblick såg ut som en skolpojke med högt hårfäste efter denna uppmaning.
Hon har jobbat i olika yrken, bland annat inom just Riksbanken, innan hon uppnådde sin nuvarande position. Varit gift med förre Riksbankschefen Krister Wickman ("kapade du åt dig honom alltså?" sporde KGB, vilket irriterade henne lätt) samt även med geologen Tibor Park. Och så är hon en endast sju år äldre moster till Haparandas förre starke man Sven-Olov Bucht. Också.
Därefter utbröt det ett förmodligen väldigt intressant, men för denne bedömare ungefär lika komplicerat som ett hockeyreferat, resonemang mellan vice Riksbankschefen och K-G Bergström - om räntor och höjningar och/eller sänkningar av detsamma.
Men i det stora hela kommer jag att sakna de här generellt väldigt trivsamma pratkvällarna på teatern.
Ingen chans alltså - till någon fortsättning?