Sinnligt och ödesmättat

Skrivandets ingång blockeras av en portvakt, som ömsom hånar ömsom kommer med goda men kärva råd. Eva Runefelt kallar det "portvaktens galla", i en dikt som utgår från Horatius klassiska Ars Poetica (Diktkonsten). Horatius som "Avläser, avlusar vart poetiskt försök / Ni står med kam och svidande medel, / motar dem bort som blott söker höjd / för sin dröm". En bild för självföraktet, traditionen, den hämmande omgivningen? Den skrivande får välja sin ammunition noga för att forcera portarna, samtidigt som instormningen måste framstå som smidig och lätt. Runefelt ger Horatius rätt i det att "orden ändå är för många" - så en viss stränghet kan säkert vara påkallad. Hon lånar Horatius kvickhet, hans av ironi svartfärgade tunga: "Vad skulle Ni sagt? Grip dig ett passande ämne? / Smörpappersdrakar!" Dikten, som inleder samlingen
I ett förskingrat nu, ska kanske agera distanserande prolog. En avväpnande kommentar till det som följer. För i övrigt har inte de här dikterna den typen av resonerande metanivå, i stället för att utifrån peka på saker så vill de vara något i sig själva. I den vackra dikten Höga c, tillägnad Edith Södergran, är det den avgörande brytningspunkten som zoomas in: "Det finns en stigning / i det snedställda ljus som kommer / om eftermiddagen / En gäckelse att kväll ännu inte / vill". Kvällen/döden har gjort sig oemottaglig ännu en stund, ljuset krumbuktar sig i väntan. Givetvis är det också något södergranskt sinnligt och ödesmättat som glänser över raderna, liksom över boken i stort. Meditationerna över tid och död (Horatius: "Vi och allt som är vårt har en fordringsägare, döden.") och vuxenblivande är anspråksfulla, men stjälper egentligen aldrig över i det patetiska. Det är ett trapetsnummer att göra stora ögon inför. Å andra sidan dröjer sig misstanken kvar att jag på samma gång låter mig smickras som läsare och gör läsarten till typiskt poetisk av bara farten. Till hur stor del är det positiva intrycket blott infriade förväntningar? Poesin som ofta berömmer sig för sin "fria form" är kanske mer än något annat ett rov för konventioner. Det är lätt att bli tunnelseende. Runefelt är rasande skicklig på fint utmejslade stämningar och småord som röjer avgrunder, men rör sig också över relativt trygga betesmarker. I ett förskingrat nu landar någonstans där, mellan skönhet och en eftersmak av något annat, gränsande till beräkning.