Sinnebilden för resandet

Det har funnits tre stora reseperioder i europeisk historia. Den första var de många pilgrimstågen som drog land och riken runt till alla de heliga platser som kyrkan påbjöd. Den andra perioden var under klassicismen 1700 och 1800-talen då överklassen åkte på "grand tours" bildningsresor, ad fontes - tillbaka till källorna. Det vill säga Sydeuropa för att uppleva antiken, västerlandets vagga. Den tredje resandeperioden utgörs av våra dagars charterturism. Där det handlar om att åka så långt bort som möjligt för att det sägs att den som har rest har alltid något att berätta. Ju längre bort ju mer att berätta. Charterturismens berättelser blir dock i längden rätt enahanda. Stränderna och hotellen ser ju ut ungefär likadana på de flesta av resmålen. Anna Abrahamsson, som just nu visar bilder i mellansalen på Konsthallen i Kulturens hus, berättar mer om förberedelserna inför resan och själva förflyttningen än om själva resmålen. Hon säger sig vilja beskriva resan som dröm och förväntning. Resor planeras innan de företas. Kartor och vägbeskrivningar studeras. Det packas och förbereds. Utställningen består till största delen av högblanka fotografier där en liten röd resväska placerad i olika sammanhang blir en sinnebild för resenären. Förutom dessa bilder ingår några videoloopar. I en av dessa packar Abrahamsson sin resväska. Ett antal hörlurar i anslutning till videon spelar var för sig upp olika ljud utifrån själva aktiviteten, upplevelsen förändras beroende på vilka lurar man väljer. En annan skildrar i ljud och bild ljus från olika fordon och en måne i ett nattlandskap. I två korta loopar med ljud och bild ser man fordon passera i en ändlös förbiilande rörelse mot en av rörelseoskärpa suddig fond. Några fotografier är uppförstorade bilder som tycks tagna med lång exponeringstid från ett fordon ut mot mötande trafik på en väg försänkt i mörker. Strålkastare och baklysen tecknar färgade stråk över bildplanet som kan likna målningar utförda med färgspatel av tyske konstnären Gerhard Richter. Det kunde ha blivit intressanta bilder om det inte vore för de högblanka texturbefriade ytorna som lägger sig som hinnor över motiven och distanserar mig från bilderna. Jag upplever det lite som att käka kola med papperet på. Som ett opersonligt bildbyråmaterial som inte säger så mycket. Anna Abrahamsson säger i en programförklaring att måleriet utgör grunden i hennes bilder. Varför, frågar jag mig, utgår hon inte från detta och målar sina bilder i stället för att försöka överföra ett måleriskt formspråk till platt fotografi? Även om det bara är en tanke på idéplanet så uppstår det alltför ofta kvalitetsförluster vid överföring från ett medium till ett annat. Måleriets materialtexturer tillför ett personligt tilltal, en omedelbarhet och en närhet till bilden som dessvärre saknas i många av hennes fotografiska bilder. Å andra sidan skulle det ju kunna vara en tanke bakom distanseringen. Att vi i resandet upplever världen som i Platons grottliknelse som blott ett skuggspel egentligen oåtkomlig för några djupare erfarenheter, men det gör ju inte utställningen roligare. Bilderna på den illröda väskan placerad ute i det lätt monokroma landskapet har en annat mer personligt poetiskt tilltal och är den enda egentliga behållningen i en i övrigt rätt intetsägande utställning.