Steven Spielbergs nya och mångfaldigt Oscars-nominerade film War horse är en riktigt äkta sentimental film som i och för sig tar närmare två och en halv timmar på sig (och generellt är det nästan alltid för långt, för vilken sorts film som helst) men som siktar in sig på den muskel som hjärtat är - och träffar; samt levererar för fullt, även på andra sätt.
Under de fyra år som första världskriget pågick (1914 -1918) sändes omkring en miljon hästar i väg från England till Frankrike; för att främst dra kanoner och andra pjäser i infanteriet samt även medverka i kavalleri-attacker.
Endast cirka 62.000 av dem kom tillbaka efter kriget. De övriga hade dödats eller slaktats, så att soldaterna skulle få mat.
War Horse bygger på en väldigt gångbar ungdomsroman, som också har konverterats till en sällsamt slitstark succépjäs i bland annats Londons West End, där den funnits på repertoaren i flera år och där själva hästen spelas av tre aktörer, samtidigt.
Den handlar om hästen Joey och om pojken Albert. Den förstnämnda spelades av åtta olika hästar (av förklarliga skäl hade den teatrala varianten inte riktigt fungerat på film) och den senare spelas av nykomlingen Jeremy Irvine.
Tillsammans (och i Joeys fall, flera gånger ensam) framställer och skapar de filmisk magi. Kontakt uppstår när Alberts alkoholiserade fader köper hästen av trotsig stolthet, och det faller på Albert att träna upp den.
Därefter händer - massor. Såväl Joey som Albert får vara med om en hel del. Och eftersom Spielberg är ett garvat gammalt proffs, på många områden, så vet han exakt vilka knappar han ska trycka på.
Spielbergs ständige fotograf Janusz Kaminski har skapat underverk.
Av de mänskliga rollerna imponerar särskilt mycket Emily Watson som Alberts tuffa och flinthårda moder, Niels Arestrup som en fransk morfar till den lilla gripande Celine Buckens och, som sagt, Jeremy Irvine som Albert.
För övrigt är det bara att ladda med en lagom bunt näsdukar och lösa biljett.