Shooting Dogs

"Uttrycksfullt skakande". Så kallar Norrbottens-Kurirens Rolf Nilsén filmen  Shooting Dogs och ger den fyra kurirhästar.

Kultur och Nöje2006-06-10 06:00
Rolf Nilsén
Shooting Dogs <BR>Royal/Astoria <BR>Regi: Michael Caton-Jones <BR>Manus: David Wolstencroft, Richard Alwyn, David Belton <BR>Foto: Ivan Strasburg <BR>Musik: Dario Marianelli <BR>Skådespelare: John Hurt, Hugh Dancy, Dominique Horwitz, Louis Mahoney, Nicola Walker, Steve Toussaint, med flera <BR><BR>Det är en rätt märklig uppgift att få klart för sig att samme regissör, Michael Caton-Jones, är mannen både bakom den tämligen mediokra B-filmen Basic Instinct II samt även den halvdokumentära och uttrycksfullt skakande Shooting Dogs. Man kan tala om en spännvidd som nästan är större än vad som rimligen kan vara bra för honom där. Men det som är som artificiellt i Basic Instinct II är förbannat äkta och obehagsframkallande på ett nödvändigt sätt här. Liksom tidigare i filmen Hotel Rwanda slungas vi här rakt in i ett av den samtida historiens blodigaste folkmord - det som inträffade i Rwanda 1994 när hutuer urskillningslöst och känslolöst brutalt massakrerade tutsier medan FN såg på; detta förblir ett av organisationens mörkaste moment någonsin. Detta var alltså ett folkmord men: ingen brydde sig. Nära en miljon människor hackades till döds med machetes. Världen vände sig om och ignorerade blodbadet. Men naturligtvis kan det inte få glömmas utan måste uppmärksammas, om än det sker retroaktivt, som i denna levande och bultande film. Michael Caton-Jones har valt att minimera det synliga våldet. Han fokuserar på den relativt lilla grupp människor, inkluderande den slitne katolske präst som spelas så utmärkt av veteranen John Hurt och en ung, fortfarande idealistisk engelsk lärare (Hugh Dancy), som har tagit sin tillflykt undan det alarmerande gatuvåldet på en liten station som rymmer både kyrkan och en skola. Utanför väntar männen med machetes. FN ger sig av och tar bara med sig européer. En påtagligt tjock och kväljande otäck stämning genomsyrar hela filmen. Vi vet att våldet väntar bara bakom husknuten. Och att det inte går att undkomma det. Den här filmen berättar sanningen. Personerna i den är i de flesta fall försedda med andra namn och har i vissa fall inte ens existerat. Men händelserna som skildras är helt autentiska. Medan FN surmulet "observerade" slaktades människor. Shooting Dogs är en ur-stark film (jag kommer att tänka på Killing Fields - Dödens fält, om massmorden i Kambodja på 70-talet, när jag ser den och det är ett bra betyg) som verkligen kan ha betydelse. Den tar inte i så att den spräcker sina metaforiska byxor utan är i stället lågmäld och återhållen. Men i Ivan Strasburgs foto kan man känna den kväljande hettan och doften av varmt blod ner i ens lungor. Det är den sortens film som kräver att bli sedd. Gör alltså just det. Se den.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!