Shall We Dance

Om någon där ute minns ett par alldeles fantastiskt medmänskliga och träffsäkert bitterljuva filmer som hette Hear My Song och Funny Bones, från 1991 respektive 1995, så var det densamme Peter Chelsom som nu har regisserat Shall We Dance som ansvarade även för dem. Det han har gjort nu är en helt annan sorts film än tidigare. Men vissa av kvaliteterna kvarstår i alla fall som oförändrade. Chelsoms osvikliga känsla för udda och varmt ångande valörer i livet, som när han tidigare lät Adrian Dunbar försöka få Ned Beattys ovillige irländske tenor att komma tillbaka till offentligheten i Hear My Song eller när komikeryrkets status praktiserades av Lee Evans och Oliver Platt i Funny Bones ? kan sägas återkomma här när han släpper loss en melankoliskt grånad Richard Gere i dansens virvlar och därmed tillåter honom att komma i kontakt med känslor som han, mer eller mindre, hade glömt bort att han var innehavare av. Gere är den medelålders advokaten som varje dag från tåget hem från centrala Chicago ser neonskylten med namnet till Miss Mitzis dansskola. En dag stiger han av och söker upp inrättningen i fråga. Och fastnar i en för honom helt ny värld. Han ska lära sig sällskapsdansa! Och han ska göra det för att glädja hustrun (Susan Sarandon). Men han ska göra det i hemlighet och som en överraskning till henne. Och på dansskolan finns inte bara Miss Mitzi och diverse elever med två vänsterfötter, utan även den av kärlekssorg och annat trubbel drabbade Jennifer Lopez. Men nej: Geres advokat trasslar inte in sig i någon romans med henne ? fullt så förutsägbart enkelspårig är inte den här filmen ändå. I stället skissar Chelsom upp hållfasta stämningar och skapar en miljö som man både kan tro på och känna sig hemma i. Något att känna tacksamhet för; plastigheten i den här filmen är i ovanligt liten grad förekommande. För länge sedan fanns det en annan film som också hette Shall We Dance och som innehöll Fred Astaire och Ginger Rogers i huvudrollerna. Vare sig Gere eller Lopez är några sentida konkurrenter till dem, men jag skulle ändå vilja hävda att det här är en vilsamt omhändertagande och halvsentimentalt förtjusande sorts film som man piggnar till och blir på bra humör av att se. Ingenting märkligt, inte alls. Men ibland är det ändå fullt tillräckligt med något som detta. Och det är hur länge som helst sedan Richard Gere ens var i närheten av något så slitstarkt och naturligt bra, som den roll han har fångat in i den här filmen. För att inte alls tala om den sardoniske Stanley Tucci. Han är helt sensationell i sin kryddiga birollsstudie här! Se där: bara några anledningar att ägna Shall We Dance ett intresse.