Idén att låta Shakespeares mest kända dramer komma ut i nutida romanform av aktuella författare kan nog lättas accepteras under ett jubileumsår. Men så dumt är det inte och nu har Jeanette Winterson och Howard Jacobson tagit sig an ”En vintersaga” respektive ”Köpmannen i Venedig”. Det går riktigt bra, två stabila romankonstruktioner, och vi har ju sedan länge vant oss att se Shakespeares figurer omplacerade i samtidsmiljöer på scenen.
Nutidens England och pengar. Det är vad som tematiskt förenar de två romanerna. Winterson förflyttar den ohyggliga svartsjukeberättelsen (om kung Leontes av Sicilien) till finanskvarteren i London och dess tacksamma persongalleri. Som i originalet finns ett bortbytt barn som får förlåtelsen att segra till sist, fast fadern är en genomvidrig penningplacerare som man gärna önskar undergång.
Allt ligger nära originalet, Leo (=Leontes) försöker flera gånger slå ihjäl sin allra bästa vän Xeno, svartsjukeblind ser han framför sig Xenos förhållande med MiMi, hustrun. Och barnet överges, lämnas i en babylucka på ett sjukhus. Spännande och händelserikt.
Wintersons rappa prosa, förenad med en övervägd sentimentalitet gör ”Tidsklyftan” till en både mättande och roande läsupplevelse. Kanske något övertydligt iscensatt, känslostormarna bryter ut i exakt det ögonblick man känner behov av det. Precis som i en tv-serie, vältajmat. Och finalen svämmar över av mellanmänsklig, social, mångkulturell och mångnationell förståelse. Alla nöjda.
Howard Jacobsons version av ”Köpmannen i Venedig” är betydligt mer vrång, har sin första scenplats på en ohyggligt grå begravningsplats i Manchester. Den alltid välgörande konstsamlaren Simon Strulovitch träffar samman med juden Shylock, de har båda sorg, fast på olika sätt. Deras fortsatta vänskap och samvaro för en lång monolog om det judiska, men från två perspektiv, med två temperament. Vad gör man egentligen med denna urgamla visdom, med dess humor, med alla dess historiska figurer, och med minnet av förintelsen? Shylock blir liksom två i sin moderna skepnad.
Jacobsons version är smart, ibland översmart med sina litterära anspelningar (Bulgakov, Dante), han trixar magiskt med sina personers identiteter, hans dialoger är storstadsstressade och överspända. Samtidigt är deras intellektuella skärpa bokens behållning, det blixtrar strindbergsk kammarspel omkring dem. Jacobssons figurer är idéburna, de uppför en pjäs, men de är offer, speglar av vara och tanke, redan anpassade för scenen.
Och fler omskrivningar lär vara planerade, Shakespeare forever.