The Thing är en rakt igenom befriande upplevelse. Det är distortioner, kaos och svängningar som ibland, för korta stunder, övergår till sväng. Trion är enormt lyhörda och samspelta.
Mats Gustafsson har en enastående röst i saxofonen. Den står i rakt nedstigande led från Albert Ayler och Pharoah Sanders och med typ samma pondus. Men ändå: helt särskild och egen. Den är kapabel till vad som helst och även om det i sig inte är någon nyhet så är det likväl en direkt uppenbarelse varje gång man hör den.
Musiken är närmast sexuell, men aldrig sensuell. Den är köttig, primal och rå. The Thing går helt på kärnvärden. Och jag tänker: vad håller folk på med? Vad hände med jazz egentligen? Var inte jazz genren för precis det här? Drifterna, Lusterna och Dämonerna. Skulle det inte handla om sex? Har man glömt det?
Man kanske inte hinner med sex längre inom jazzen, på grund av all musikteori som ska studeras, alla stipendier som ska sökas och alla slipsar som ska knytas.
Tur då att The Thing finns. Det är musik i helt min smak. Åh gudbevars så bra. Man bara: hallå där, vilken trevlig liten känsla du var då. Välkommen hit.