Som vanligt med fallet Tafdrup är det tacksam läsning, om alla livets stationer, högst konkret, djupt sinnlig och eftertänksam. En sådan diktare har vi inte på den här sidan sundet, tänk er en lyrisk förening av Lars Gustafsson och Kerstin Ekman, det kommer närmast. Men lika gärna kunde hon jämföras med Inger Christensen, dock öppnare i tonen, mer obekymrad.
Alltså dikter för vart och ett av levnadsåren, barndom, ungdom, moget liv. Ett snitt genom utlevelsen i de vilda åren låter så här: ”I ett samhälle inuti ett samhälle/ lever jag. Med ett flätat hårband/ av läder och inte särskilt mycket kläder./ Vaknar upp framåt förmiddagen/ med darrande trumhinnor/ till tonerna av rock som dundrar mellan tälten på området/ så att fåglarna på omkring/ måste lämna sina revir”.
Tid mot tid, upplevelser som en liten förskjutning mellan generationerna. Brodern, som aldrig får leva, det döda spädbarnet i moderns minnen, hennes egna två söner, parallella linjer, men inte riktigt, en svag skiftning i riktningen. Mamman i dikterna, hennes omsorger, så småningom är Tafdrup själv den som bär omsorgerna när mamman behöver dem, små skiftningar.
Jo, Tafdrups poesi är nödvändig, för bildernas skull, för att stämningen från en källarlägenhet med bilder av Vietnam tapetserade på väggarna, för att just den stämningen ska få sin plats i den oändliga informationsmängden från det mänskliga minnet.
Barndomens fiskleverolja, de krossade glasbitarna från saftglaset, helikopterljudet över hustaken, drängens flåsande med pigan, bokhandlaren på Nørregade, det stora tivoli vi föredrar att kalla livet. Och hennes ”stil” för att komma genom dessa år, genom upplevelserna, alltid tjänlig, ett redskap, perfekt i passformen för handen och tanken. Nej, som sagt, någon sådan diktare finns för närvarande inte i Sverige.