Ibland blir man ju bara så in i helvete innerligen maximalt glad och lycklig. Till och med på teatern, också.
I lördags gick jag i gång med att vara så in i helvete maximalt glad och lycklig, på Norrbottensteatern, strax efter 14.00 och förblev sedan i det tillståndet till omkring 22.00. Då var det hela formellt över, men jag behöll min sinnesstämning intakt ändå och är faktiskt fortfarande påverkad när jag skriver ut detta, på söndagseftermiddagen.
Det handlar då om den pjästrippel som har samlingsnamnet Alla älskar Norman och som består av de tre separata styckena Bordsskick, Rå om varandra och Tala ut. Tre pjäser a´ två timmar vardera = sex timmar teater totalt. Avbrott för mat-, fika-, vatten- och dessertraster. Men någon syrgas behövdes aldrig under detta kulturellt befrämjande åtta timmars-pass, som jag enbart är så in i.... (och så vidare) över att ha fått vara med om.
OK: pjäserna går även att se var för sig. Men detta rekommenderas absolut inte. Man missar alltför mycket av den deliciösa helhetsupplevelsen då. Och det vill man inte.
Det här är något helt nytt för Norrbottensteatern och inte speciellt vanligt förekommande i Sverige i stort heller. Men det kan försäkras att det går alldeles utomordentligt bra; vare sig träsmak, rigor mortis eller något annat besvärande uppträder.
Alla älskar Norman är författad av engelsmannen Alan Ayckbourn och det är tredje gången som Norrbottensteatern sätter upp något av honom. Första gången för omkring 20 år sedan och då handlade det om En fröjdefull jul, även den i regi av den nu igen aktuelle Frej Lindqvist och jag tycker mig minnas att vi på den här tidningen slog till med rubriken "En frejdefull jul" och det blev en långlivad skrattsuccé.
Ett antal år senare serverades så Gin & Bitter Lemon, men detta aktstycke av Ayckbourn måste jag erkänna är som bortraderat ur mitt minne. Det är bara blankt, vad gäller uppsättningen också. Tyvärr.
Den sortens elegant florettslipade och i curare-gift omsorgsfullt doppade lustspelsdramatik som britten Alan Ayckbourn skriver, existerar i stort sett inte här i Sverige. I USA har den ju med massiv framgång representerats av Neil Simon och i England ingår den i en tradition där även Noel Coward och Terence Rattigan självklart bör apostroferas.
Föreliggande pjästrippel hör definitivt ihop och alla sex rollerna förekommer i alla tre pjäserna. Men det var väl ändå ingen som påstod att de med nödvändighet måste framföras kronologiskt?
Frej Lindqvist har, med stor ömsinthet och känsla för alla existerande valörer, iscensatt berättelserna om den ständigt promiskuöse bibliotekarien Norman (Jens Lindvall) och det entourage av kuriösa släktingar och en bekanting som ser ut som om han promenerat ut från TV-serien Hem till gården, Tom (Martin Sundbom), som likt kulorna i ett intrikat flipperspel omger honom.
Här har varje replik (minst) flera betydelser och avlossas med uppenbar njutning. Personerna parerar och kalibrerar texten och sällan har väl en ensemble varit så samspelt och haft så uppenbart kul tillsammans som denna sextett.
Alltså: vrål-pilske Norman ger Jens Lindvall möjligheter till ett sorts frossande och jublande storslaget spel med hela leken. Som den med keps och gummistövlar försedde veterinären Tom gör Martin Sundbom sitt livs roll (allra mest när han fullständigt tremulerar ihop av frustration i sista pjäsen Tala ut). Men - hela tiden.
Mats Pontén (även han i keps) spelar med inspirerad virtuositet den beskräftige Greg, svåger till Norman och mest lycklig när han får syssla med sina komplicerade sällskapsspel. Har knappast siktats i bättre form i modern tid.
Och så tjejerna, där Therese Lindberg bara är så fabulöst sensationell i rollen som Normans hustru Ruth och bland mycket annat excellerar i ett furiöst naturalism-utbrott av den klädsamt bättre sorten och mest hela tiden även visar upp sin förmåga till mordiskt dolska ögonkast
Anna Azcárate är den på ytan sippa svägerskan Sarah, som också utsätts för Normans attacker och presenterar några minnesvärda vredes-explosioner.
Och så till sist: Linda Wincent, alldeles fantastiskt självlysande som den yngsta systern Annie; obeslutsam angående Normans inviter om en resa till till det förföriskt lockande East Grinstead och sliten mellan de motpoler som hennes erotikbefriade tristess-tillvaro innebär.
Och så det där skickliga och imponerande i spelet, som visar sig i plockandet och nopprandet med olika detaljer, intrasslandet i en rosenbuske, lockandet på en osynlig katt. Med mera och flera. Lysande.
Tillsammans skapar hela detta gäng, på och i anslutning till den scen som utgör själva centrum i spelrummet och kan beskådas från alla håll, fantastiskt meningsfull och suverän teater av de Ayckbourn-texter som översatts så pricksäkert av Klas Östergren.
Ihärdigt glad och lycklig och välspelad samt väl administrerad teater också.
Norrbottensteatern samt dess publik är från och med nu faktiskt enbart att gratulera.