Sevärd diskbänksrealism

Det är synd om människan, tänker man nästan jämt. Var man än ser dem - på bussen, på stan, på TV eller nån annanstans - så möts man ständigt av samma sorg och ledsamhet. Allt tycks ibland vara så misslyckat och olyckligt även om det känns bättre nu när det är vår. Inget är rättvist men ändå är allt allomfattande, trots att ingen förtjänar något ont. Det finns ingen man tycker så synd om som människan. Och det är något som SVT:s nya dramasatsning Sthlm tar tillvara på. Sthlm är en miniserie i sex avsnitt med en fristående berättelse per avsnitt. Varje avsnitt har samma utgångspunkt: det är morgon och Stockholm är fullt med folk som håller på med sitt, på väg till sitt. Men så uppenbarar sig ett himlafenomen som gör att man ser tre solar i skyn med en märklig halo runtomkring. Folk tittar oroade upp. På medeltiden var detta fenomen tydligen något man tolkade som ett olycksbådande tecken på att dåliga tider stod inför dörren. Vilket stämmer rätt bra överens med synen på Tre solar i vår tid. (Ok, jag har inte ens sett den filmen, men man vet ju att det är en kalkon, det räcker ju, som alla vet, med att ha sett trailern). I Sthlm blir det i alla fall utgångspunkten för sex dystra historier. Det är deppigt men ändå rätt fint och inte det minsta kalkonartat. Den sammanfogande sentensen konstaterar något i stil med att Stockholmare också är människor, det vill säga olyckliga. Första avsnittet handlar om Johan som inte kan leva ett eget liv för att han tvingas ta hand om sin psyksjuka mor. Det är det överlägset sämsta avsnittet. Efter det blir serien bara bättre. Avsnitt tre är tveklöst bäst. Det handlar om nioårige Adam som blir lämnad till sitt öde av sin Stureplansfarsa som hellre vill supa och nuppa än vara pappa. För första gången någonsin känns Stureplan som en helt övertygande beståndsdel i en svensk film. Kristoffer Stålfors i rollen som Adam är dessutom ett litet stjärnskott. Även de andra avsnitten är grymma. Som till exempel historien om den vuxenmobbade och extremt ensamma Kerstin (Erika Höghede). Eller den om taxichauffören Faruk (Michalis Koutsogiannakis) som inte kan låta bli att ingripa när en gravid passagerares liv helt tydligt håller på att braka samman. Det är hela tiden sådär lagom drabbande och berörande. För det mesta känns det väldigt svenskt och för en gångs skull tillåts man använda adjektivet "svenskt" i en positiv bemärkelse. Serien är också väldigt trovärdig, vilket jag tycker är typ det viktigaste av allt när det kommer till film och tv. Så länge det är trovärdigt får det för min del gärna vara hur klyschigt eller orealistiskt som helst. Inte för att Sthlm är det, men ändå. Jag ser en självklar koppling till den brittiska serien The Street, som har ett liknande tema. Egentligen är The Street alldeles för mäktigt och briljant för att kunna få det utrymme det förtjänar i den här recensionen, så jag lämnar det lite åt sidan med ett vagt löfte om att återkomma till det, en annan gång. Hur som helst är de lika varand ra - både Sthlm och The Street är diskbänksrealism som handlar om den mänskliga ynkligheten gentemot den allsmäktiga olyckan och sorgen. Fast där The Street ofta är extremt så är Sthlm snarare lagom, vilket kanske har lite att göra med vad som är skillnaden mellan England och Sverige. Men det förändrar inte det faktum att den svenska diskbänksrealismen är precis lika sorgsen som någon annan. Det är Sthlm ett utmärkt bevis för. Serieskaparen Håkan Lindhé har verkligen fått till det. Det är ambitiöst och begåvat, och vardagsångesten känns helt träffande. Det är livsångest på en berörande och vardaglig nivå men det är också hoppingivande. Det är ju så det är: livet suger men det löser sig. Det enda som är dåligt är egentligen de där tre solarna. På ett idéstadium är det en bra röd tråd mellan de separata berättelserna, men det är genomfört på ett så ruttet sätt. Varje gång de återkommer till fenomenet så känns det bara unket och krystat. Som när någon av karaktärerna läser i nån gammal bok om att man såg samma sak på Stockholmshimlen på medeltiden. Förklaringarna av de tre solarna kommer lika bajsnödigt och omotiverat varenda gång. Som tur är tar dessa stunder bara typ en minut i anspråk per avsnitt, så det kan man gott ta. I övrigt är det nämligen sevärt rakt igenom. Och jag tycker ni ska se Sthlm, särskilt all you suckers för svensk film. Ni kommer att gilla det. Fotnot: Första avsnittet av Sthlm går i kväll, måndag 28 april på SVT 1.