Videon är inte längre tillgänglig
Ändå är Emma Johansson en av de där okyssta 20-åringarna. Kanske tur för henne att hon fick ett av jobben på serverhallarna i Luleå. Där tilldelas hon nämligen en "avatar", en figur på nätet och en slags låtsaskompis i arbetsensamheten som helt bygger på den bild hon ger av sig själv på Facebook. Till skillnad från verklighetens Emma har "avatar-Emma" inga problem - varken med rådande normer eller med den hjärtskärande ensamheten.
Både Emma och hennes avatar dyker upp i Teater Scratchs nya pjäs som har premiär till helgen och som kommer att spelas både för ungdomar och vuxna.
Prisnominerad novell
Pjäsen Kontaktannons 2012 - ekot från serverhallarna bygger på Isa Chens novell Kontaktannons 2000-tal och handlösa funderingar som förra året nominerades till prestigefyllda Lilla Augustpriset. Nu har hon bearbetat novellen till dramatik i samarbete med Teater Scratchs Marie Wallstén och skådespelerskan Maria Åberg.
- Jag läste om Isa i tidningen och tänkte att det skulle vara intressant om vi kunde plocka upp en text skriven av en ung kvinna i Luleå och göra en pjäs av hennes text, säger Marie Wallstén.
Självklart togs den första kontakten på Facebook och själva skrivandet har också det huvudsakligen tagit plats på nätet där de tre manusförfattarna skrivit i samma dokument, ofta samtidigt, men från olika fysiska platser. En gång i veckan har de sedan träffats och pratat ihop sig ordentligt om texten.
Lars Schilken regisserar en pjäs som visserligen består av två rollinnehavare, men av bara en skådespelare.
- Det blir fiffigare och billigare, skojar han, som har fått ägna en del möda åt att få samspelet mellan den livs levande skådespelerskan Maria Åberg och den inspelade "avatar-Emma" som är hennes medspelare på den stora bildskärmen att flyta naturligt.
Han lyfter gärna fram det poetiska i Isa Chens text, tycker det ger arbetet en extra dimension.
Själv säger hon sig hämta inspiration från sin vardag.
- Jag hör samtal i bussen, pratar med kompisar, lyssnar till hur en lärare uttrycker sig. Små mikroskopiska bitar som jag fogar ihop. Jag skriver om min omvärld och självklart finns det delar av mig själv i mina texter. Jag tycker att det är viktigt att man tar chansen att säga något när man skriver. Saker som man inte får säga högt, säger Isa Chen, som i sin novell skriver starkt om längtan och ensamhet, men också om normer och kärlek.
Samma ämnen återkommer i pjäsen där huvudpersonen Emma tycks föra en ojämn kamp mellan den hon utger sig för att vara och den hon egentligen är. Att normen på Facebook är att vara lycklig och framgångsrik är de tre manusförfattarna helt överens om.
- Det här gäller inte bara för oss unga. Jag har pratat med folk jag känner, bland annat en man som är 50 plus, och han tyckte samma sak. Det är inte okej att skriva att man haft en dålig dag, att ens pappa dött eller andra tragiska saker på Facebook, så gör man bara inte, säger Maria Åberg som i rollen som Emma pendlar mellan att vara glittrande glad bland idel vänner i en falsk verklighet och den vanliga Emmas ganska ensamma och väldigt "normala" vardag.
Hur stressande det än är att vara den där lyckade människan bland andra lyckade personer ute på nätet finns det ingen möjlighet att avstå.
- Finns du inte på Facebook så finns du inte i verkliga livet. Är du inte vän med någon på Facebook så är ni inte vänner i verkliga livet. Lite så känns det faktiskt, säger Maria Åberg.
Isa Chen som i sin fina novell skriver att hon verkligen inte vill skriva om kärlek "och vara en sån där förbannad klyscha", ett tonårsvrak med hjärtat i brand, vågade ändå skriva om precis just det. Något litet Augustpris blev det nu inte, men bara att nomineras var stort nog tycker hon. Nu blir hennes text dessutom teater.
Under våren går hon tredje året i gymnasiet och funderar som mest på vilken universitetsutbildning hon ska välja. Kommer hon att fortsätta att vara en skrivande människa även i framtiden?
- Det är väl som med det här med att äta och sova: Det är ingenting jag kan sluta med.